Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie vaknade lika tidigt som vanligt, trots att han lagt sig så sent. Omedelbart var Sigbritt hos honom, en Sigbritt av doft och minnen.
Han visste att det här skulle bli en fin dag: sol, Sigbritt och Tommy skulle komma med bussen, de skulle lösa mysteriet med den växande enbusken, de skulle bada, äta, vara tillsammans.
I drömmen hade han dykt ner i en ny värld och simmat omkring, fascinerad av allt han såg. Verkligheten påminde om drömmen: att komma till Stora Sjövik var att börja ett nytt liv. Han lämnade barndomen kvar på Bäckebovägen inne i stan. Här på Sjövik var han inte barn längre, utan på väg att bli vuxen.
Han tvättade sig och gick ner till köket. Som vanligt var han först uppe. Så annorlunda allting var i dagsljus! Märkligt hur mörkret kunde förvandla. Liksom fantasin i honom förvandlade vardagen till en Dödens Dal uppfylld av monster.
Ekorren satt i tallen.
Det var fel. Den första barnvisa han lärde sig utantill var den om ekorren som satt i granen, skulle skala kottar. Men sen kom barnen och då fick han så bråttom att han stötte sitt lilla ben mot en gren och stukade den långa ludna svansen.
Det var en dåligt uppfostrad ekorre, som inte visste att det var en ek han skulle sitta i.
Jonnie lagade frukost så som Ing-Christine hade lärt honom: kokade ägg med hjälp av äggklockan, bredde smörgåsar, hällde upp mjölk. Medan han åt kom Katarina in, sömnig och ur humör.
- Jag ska tvätta mej så jag vaknar. Koka ett ägg under tiden. Och gör en macka, va. Med ost.
- I det här huset...
- ... hjälps vi alla åt. Jag vet. I en miljon år har vi kvinnor lagat mat åt er karlar. Är det för mycket begärt att ni karlar lagar frukost åt oss nån enstaka gång?
- Hur vill du ha ägget? sa han fogligt.
- Hårdkokt.
- Don efter person med andra ord, sa Jonnie.
Han visste inte hur lång tid det tog att hårdkoka ett ägg. Han la ner ägget i det bubblande vattnet och lät det ligga.
Katarina kom in efter nio minuter, nytvättad och klarögd. Hon tog upp ägget, spolade det med kallt vatten och skalade det. Ägget var perfekt.
- Du kan ju.
När hade hon sagt samma ord tidigare med samma motvilliga beundran i rösten?
Jo, när han rodde.
Hon utgick visst ifrån att ingen annan kunde någonting. Eller också var det han själv som utgick ifrån att han aldrig kunde någonting.
Katarina hade bruna manchesterbyxor i dag. Hon klöv ägget i fyra delar, klämde ut en stor klick majonnäs i mitten och strödde paprikapulver ovanpå. Hon åt och njöt.
- Ska vi byta plats?
- Varför det?
- Varför inte?
- Jag vill sitta här och titta på en ekorre.
- Skyll dej själv. Från min plats kan du se Sigbritt när hon kommer. Dom tar nog åtta-bussen, Tommy och hon.
- Jag sitter bra här, sa Jonnie.
- Jag förstår inte vad du ser hos henne. Hon är så himla kvinnlig. Här kommer hon.
Jonnie kunde inte låta bli att luta sig fram över bordet och titta ut genom fönstret. Gårdsplanen var tom.
- Var det inte det jag trodde, sa Katarina. Du kunde inte låta bli. Klockan måste väl vara åtta först, innan nån kan komma med åtta-bussen.
Sigbritt anlände en halvtimme senare med åtta-bussen. Hon var ensam.
- Tommy har fått ett astmaanfall och har svårt att andas.
Som Bertil...
Jonnie har otur med sina kompisar.
Han blev besviken. Det var inte bara Sigbritt han hade väntat på. Och ändå var hon särskilt söt i dag, klädd i en skotskrutig tegelröd kjol och vit blus. Hon såg ut som om hon skulle bort på kalas.
Hade hon klätt upp sig för honom?
- Nu åker vi och badar, va.
- Vi ska undersöka en enbuske först, sa Katarina.
- Inte nu igen!
- Mysterier måste man göra nånting åt. Annars kan man inte somna på kvällen.
De gick ut på ängen.
Enbusken stod där den stod.
Jonnie och Katarina la sig på knä och undersökte området runt enbusken, centimeter för centimeter.
- Här är en spricka i marken, sa Katarina.
- Och här är ett handtag, sa Jonnie. Bredvid enbusken.
Det tydde på en lucka som kunde lyftas upp...
Jonnie grep handtaget och försökte lyfta. Någonting gav efter ett par centimeter. Men det var för tungt för honom.
- Ta i.
Katarina ställde sig på andra sidan och tog tag i handtaget.
- Ett, två, tre!
De lyfte samtidigt.
Sakta öppnades en lucka över ett hål i marken.
- En underjordisk gång, sa Katarina med bävan i rösten.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
