Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Mysterier är väldigt mystiska innan de förklarats. Sen blir man för det mesta förvånad över hur enkel förklaringen är.
Luckan var av gjutjärn och fäst vid en järnram som var förankrad i marken. Ovanpå luckan fanns ett tjockt lager grästorv som växt fast i järnet.
Mysteriet med den svävande enbusken var löst: när man lyfte den tunga järnluckan följde enbusken med upp i luften. På håll såg det ut som om den växte upp av sig själv.
Mysteriet med det krympande spöket var också löst: spöket hade helt sonika gått fram till enbusken, stannat, böjt sig ner, lyft upp locket i handtaget och klättrat ner i hålet. I det förvillande månskenet hade det sett ut som om han krympte ihop och försvann.
Vid en närmare undersökning visade det sig att de rostiga gångjärnen var genomdränkta med olja.
Något spöke var det tydligen inte fråga om. Men vad?
Det fanns en stege i hålet.
Jonnie klättrade ner. När han stod på botten kunde han se in i en tunnel. Den var svart. Han klättrade upp igen.
- Vi behöver en ficklampa.
Jonnie sprang och kom snart tillbaka. Han klättrade ner och lyste omkring sig. Tunnelns tak och väggar var stöttade med plank. De såg murkna och maskätna ut. Det luktade kall lera och ruttnade växtdelar.
-Ho-ho!
Skriket sköt in i tunneln som en kanonkula och kvävdes någonstans långt borta. Han fick inget svar.
- Ho-ho! skrek han igen, så högt han kunde.
Fortfarande inget svar.
Han tittade upp mot flickornas ansikten.
- Ingen hemma.
Samtidigt gjorde han en märklig upptäckt: han såg stjärnor på himlen, som om det var mitt i natten. Det berodde på att han liksom befann sig i en brunn.
- Hur ser det ut? sa Katarina.
- Det är en lång tunnel. Ska ni gå med och undersöka?
I amerikanska filmer sa hjälten alltid åt hjältinnan att stanna där hon var, medan han ägnade sig åt risker och strapatser. Jonnie ville gärna ha sällskap in i det okända.
- Aldrig i livet! sa Sigbritt.
- Katarina?
- Jag kommer efter om en stund.
- Okay. Jag ropar när det är klart.
Jonnie kröp in i tunneln på händer och knän. Golvet bestod av hård lera.
Om plötsligt någon kom emot honom från andra hållet skulle det bli svårt att vända, utan han måste backa tillbaka.
När han tänkte på att han var instängd under jorden med flera meter lera, grus och jord ovanför sig, var han nära att gripas av stora skälvan. Han försökte intala sig att solen sken och att flickorna väntade med klappande hjärtan.
Han kröp sakta framåt. Det var tyst omkring honom.
Otur att Tommy hade fått astma. Det hade varit fint med en kompis nu.
Ibland när han känner sig ensam låtsas han att pappa Bertil är med, att ingenting har hänt, utan att de är tillsammans som förr i tiden.
Det kunde han inte göra nu. Tunneln var helt enkelt för trång för pappa.
Var han inte framme snart? Det var svårt att beräkna hur långt han hade kommit.
Vem hade grävt tunneln? Det måste ha skett för mycket länge sen. Kanske för hundra år sen. Någon som hade grävt sig ut. En fånge som rymt. Han var på väg in.
Tunneln slutade vid en mur.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
