Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
De åt vad som fanns: rökt skinka, sallad, gurka, smörgåsar, ost, havrekakor. De drack läsk och vin.
Kalle Sleven korkade upp vinbuteljen och hällde upp i ett riktigt vinglas, som han bett Katarina ta med sig. Han hällde glaset nästan fullt och höll upp det mot solen. Han smuttade på vinet.
- Sånt här kan man drömma om i mörka stunder.
Han snurrade vinet i glaset för att få doften att stiga upp.
- En snäll familj tog hand om mej en gång. Det finns snälla människor, fast man ofta tvivlar. Herrn i huset hade varit folkskollärare och kantor innan han blev pensionerad. Han hette Oskar. Nu är han kanske död. Oskar lärde mej hur man dricker vin. Hans fru proppade i mej mat tills jag blev sjuk.
- Vad ska du göra nu? undrade Katarina.
- Det beror på er. Ni har försatt mej i den här situationen. Det är som när man är kär i nån. Då är man utlämnad på nåd och onåd. Och därför att man är kär i henne, vill man vara utlämnad, man vill lämna ut sej. Ibland blir man hårt straffad för det.
- Vi tänker inte ange dej, sa Katarina.
- Jag lovar att inte säja ett ord, sa Sigbritt.
- Vi kan smuggla ner mat åt dej, sa Jonnie.
Kalle Sleven var ett äventyr. De tyckte att de kände honom. Han var som en gammal vän. Han var inte som en vuxen. På något vis var han lite som ett barn och lite som en vuxen.
- Jag kan tvätta din skjorta, sa Sigbritt.
- Vi kan greja sängkläder, sa Katarina. Och cigarrer. Pappa röker cigarr.
- Du kan få böcker och tidningar, sa Jonnie.
Kalle Sleven log.
- Ni menar väl. Men det är inte riktigt så enkelt. Ni vill ta hand om mej...
- Det kan vi.
- Det är alltid nån som vill ta hand om mej. Fosterföräldrar, lärare, ungdomsvårdare, kuratorer, poliser, vårdpersonal av olika slag, fruntimmer, polare. "Omhändertagen", det är jag det.
- Vi menade inte att såra dej, sa Katarina.
- Jag vet. Mej sårar ingen. Jag behöver tas om hand. Dom flesta säjer: Jag klarar mej själv. Så är det inte med mej. Jag klarar mej inte själv.
- Det är bäst att du tar på dej nu, sa Sigbritt. Du börjar redan bli röd i skinnet.
- Där ser ni. Jag klarar inte ens en så enkel sak själv.
Han gick bakom ett stenblock och klädde på sig.
I sina blå finbyxor och vita skjorta såg han främmande ut. Han hörde inte ihop med ön. Han hörde inte ihop med solskenet och augusti. Det var som han själv hade sagt: han svävade en bit ovanför verkligheten.
Han var barfota och gick mycket försiktigt. Med en suck sträckte han ut sig på rygg på filten med armarna under huvudet.
- Min vän kantorn sa en gång att man inte ska dricka vin i solsken.
Han slöt ögonen.
- Jag tror att jag tar mej en liten lur. Så här skönt har jag inte haft det sen jag låg och skvalpade i fostervattnet i morsans mage. Hon var snäll hon. Men hon jobbade sej fördärvad. Berätta nånting.
- Vad då? sa Katarina.
- Vad som helst. Det är så skönt att höra era röster.
- Hur då röster?
- Ni låter som vänner. Det är så ovant.
- Jag kan läsa en dikt, sa Sigbritt.
- Gör det.
Sigbritt läste:
Hon hade garderoben full av vackra kläder,
hade allt av rikedom och makt,
och ändå var hennes hy just lik en fjäder,
ej hård som sten och så kompakt.
Men hon var ensam och av alla glömd,
ej i något hjärta fanns för henne rum.
Hon blev undanträngd och i något skrymsle gömd.
Ingen hörde hennes sorg och klagan.
Hon hade ej ett enda stöd,
det som andra ofta har i överflöd.
Hon var en av livets skamfilade själar.
Hon ville nå allting med välfärd och med trälar.
Men allt det har till sist ett slut och blir till ända.
Och då kan inte ens hon den rika vända.
- Den var bra, du! Har du skrivit den själv?
- Ja. Din tur, Katarina.
- Jag kan en historia.
- Är den fräck? sa Jonnie.
- Det här är en söt och rar historia. Den handlar om två små barn. Dom var syskon. En kväll stod dom utanför föräldrarnas sovrum. De turades om att titta genom nyckelhålet. Till sist sa han: Och dom ska klaga på att vi petar oss i näsan!
Kalle log svagt och suckade lite. Det var en belåten suck. Han höll på att somna, sövd av maten och vinet och solskenet och deras röster.
Medan han somnade förändrades hans ansikte. Det var ett magert kantigt ansikte med rynkor kring ögonen och ett bittert drag kring munnen. I sömnen slappnade musklerna av. Ansiktet blev slätare och rundare. Han såg ut som en pojke.
Han sov och var skyddslös och utlämnad.
De höll vakt över hans sömn.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
