Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
- Käk! hojtade Kalle Sleven. Jag håller på att svälta ihjäl!
De gick upp ur vattnet.
Och Jonnie upptäckte att hans jubel var förhastat. När Sigbritt var i närheten kom hans osäkerhet tillbaka. Han var fortfarande blyg.
De åt kall kyckling och kokt skinka med melon, drack filmjölk och åt upp resterna av en rabarberpaj som Edit hade bakat.
Kalle Sleven drack inget vin.
Det märktes inte på Inca och Kalle vad de hade gjort, tänkte Jonnie. Det märktes inte på honom heller vad han hade gjort.
Han förstod med ens att det varken var fult eller syndigt. Det var bara skönt. Hur kunde de annars vara så glada och lyckliga?
Han kom ihåg sin egen utlösning. Först den riktiga. Och sen gråten. Båda två hade inneburit lättnad och glädje.
Jonnie skämdes inte längre. Han tittade på Incas kropp med ett leende inom sig: han visste hur hon såg ut naken. Nu hatade han henne inte längre. Han tyckte om henne. Det var som att ha fått en syster.
Inca visste inte om det. Det var hans hemlighet.
- Är du nöjd med din dag? sa Katarina till Kalle Sleven.
Han log.
- Jag får nånting att tänka tillbaka på när jag hamnar i isoleringscell.
- Vi ska skriva till dej.
Kalle såg på Inca.
- Det vore fint. Jag ska svara.
- Vad har du egentligen gjort för att hamna i fängelse? sa Inca. Eller vill du inte tala om det?
- Med er talar jag om vad som helst. Det började redan när jag var åtta år och rymde från mina fosterföräldrar. Jag stal mjölk när jag blev hungrig. Sen kom snuten och förde hem mej. Där fick jag spö. Snacka om barnmisshandel. Dom slog mej tills jag spydde. Då var dom äntligen nöjda. Att stjäla en flaska mjölk, det är ett stort brott. Att misshandla barn, det är inget brott. Det kallas uppfostran. Jag rymde igen när jag blev äldre. Sen fick jag kompisar som lärde mej hur man bär sej åt. Det var alltid nån som tog hand om mej. Jag fick aldrig en chans att ta hand om mej själv.
- Nu är det vi som tar hand om dej, sa Katarina.
- Om det fanns fler som ni skulle brottsligheten minska katastrofalt.
- Som maten, sa Inca. Det finns ett par avgnagda kycklingben kvar. Är det nån som vill ha ett par avgnagda kycklingben?
Efter maten byggde de en koja i snårskogen. När kojan var färdig visste de inte vad de skulle använda den till.
Det var en lång lycklig dag. Den tog slut när Kalle sa:
- Jag måste tänka på min buss. Det är på tiden att vi ger oss av.
De satt tysta i ekan på väg hem.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
