Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toomai vid elefanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öronen framåt när de hörde skramlet av en fotkedja i skogen;
men det var Pudmini, Petersen Sahibs älsklingselefant, som
hade slitit av sin kedja och kom grymtande och fnysande
uppför kullen. Hon måste ha knäckt inhägnadens stolpar
och kommit direkt från Petersen Sahibs läger; och Lill-Toomai
såg en annan elefant, en som han inte kände igen, med djupa
skavsår efter rep på ryggen och bröstet. Även han måste
ha rymt från något läger bland kullarna i närheten.
Slutligen hördes inte längre i skogen något ljud från någon
elefant, och Kala Nag rullade fram från sin hållplats mellan
träden och gick in mitt bland hopen med ett kluckande och
gurglande läte, och alla elefanterna började tala på sitt eget
tungomål och röra sig omkring. Ännu liggande tyst och
stilla såg Lill-Toomai ned över tjogtals och åter tjogtals
breda ryggar och viftande öron, slängande snablar och små
rullande ögon. Han hörde skramlet av betar, som av
misstag korsade varandra, och det kärva rasslet av snablar, som
snoddes ihop med varandra, gnidningen mellan ofantliga
sidor och skuldror i massan och det oupphörliga
snärtandet och vinandet av de stora svansarna.
Så gick ett moln över månen, och han satt i svart mörker;
men det jämna flängandet och stötandet och gurglandet
fortsatte på samma sätt. Han visste, att det fanns
elefanter runt omkring Kala Nag och att det inte fanns någon
möjlighet att få honom bort ur församlingen; därför bet han
ihop tänderna och ryste. I en keddah fanns det åtminstone
fackelljus, rop och skrik, men här var han alldeles ensam
i mörkret, och en gång kom en snabel upp och vidrörde hans
knä. Så trumpetade en elefant, och alla stämde in under
fem eller tio förfärliga sekunder. Daggen från träden
ovanför plaskade ned likt regn på de osynliga ryggarna, ett dovt
dånande ljud tog vid, icke vidare starkt att börja med, och
Lill-Toomai kunde inte fatta vad det var. Men det växte
och växte, och Kala Nag lyfte upp den ena foten och så den
andra och satte åter ned dem på marken — ett två, ett två,
regelbundet som en stångjärnshammare. Alla elefanterna
stampade nu, och det lät som hade man slagit på en trumma i
öppningen till en grotta. Daggen föll från träden, tills det
inte längre fanns någon dagg kvar, och dånet fortfor, och
marken gungade och skälvde, och Lill-Toomai höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
