Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sammanstöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plutonen börjar skjuta. Det är ingen lugn, sansad eldgifning,
utan hvarje man skjuter så fort han hinner. Kulorna smattra rundt
omkring bergväggen, som de understundom råka, hvarvid det låter
som en skarp pisksmäll. När magasinet är tömdt, krypa de ned
för att ånyo fylla det, och uppmuntrade af att fienden ej besvarar
elden, krypa de ännu en gång upp till bröstvärnet för att skjuta.
En af patrullkarlarna har nått vallen, men nödgas taga en
lång omväg rundt ena flygeln, ty ståltrådshindret omöjliggör för
honom att komma fram, där han först tänkt gå. Med en svordom
skyndar han åt sidan, och under tiden förföljes han af kulregnet
från fienden.
Mannen, som kryper fram, har ej så god tur. Han faller
stönande ned, men fortsätter icke desto mindre, tills han når den
skyddande vallen, andtruten och blodig. En kula har gått genom
hans högra lår, likväl utan att skada benpipan.
Just detta att norskarne ej kunna upptäcka fienden ökar oron.
Man hör röster höjas för att kompaniet skall draga sig tillbaka,
ty man misstänker, att ryssarne ämna kringgå ställningen, och
befälet har stor möda att få karlarne att ligga kvar på sina platser.
Efter en stund dyka några mörka punkter upp på en half
kilometers afstånd i en helt annan riktning än den, dit Bratlands
pluton riktat sin eld.
»Där ha vi dem, kapten!» utropar Tostrup. »Där borta till
vänster.»
»Eld!» höres Skredsvigs stentorsstämma.
»600! Eld!» kommenderar löjtnanten, och kompaniet börjar
eldstriden.
Fienden blir ej svaret skyldig. Några hvinande läten, åtföljda
af lika många knallar, ljuda som dödssånger i de norskes öron,
och mången drar sig ned bakom det skyddande krönet, till dess
att befälets förmaningar få karlarne att titta upp igen och
fortsätta skjutningen.
Elden fortgår besinningslöst. De äro alla så upphetsade, att
de knappt sikta, utan endast öfverösa den fientliga skyttelinjen
med eld, hvarvid de flesta kulorna gå öfver målet utan att anställa
den ringaste skada.
Ryssarne däremot skjuta metodiskt. Då och då göres en
eldpaus, men ögonblicket därpå kommer en ny skur med kulor,
och de flesta sopa jorden af krönet eller uppsöka sina offer.
Grafven börjar fyllas med döda och sårade, hvilkas kvidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
