Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och dess släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den kuschade till tallen, gav eken en snärt och
bad den lyfta på foten.»
»Roten», rättade Karl Axel.
»Javisst, roten var det ja. Och granen har
ännu inte nått så långt den kan gå. Man trodde att
furan på sina ställen gick högre mot den eviga
snön än granen.»
»Jo, men det gör den också.»
»Ja, än så länge, min lilla vän. Men det beror
bara på, att medan den uråldriga furan
redan nått dit den kan nå, så fortsätter granen att
stiga uppåt sluttningarna. Och den har långa
tider kvar, innan den är färdig. Nej, Karl Axel,
skogarnas snår och gömslen trivas mina
släktingar gott.»
Gossen såg framför sig med stora, runda ögon.
»Men havet och floderna? » undrade han.
»Ja, kanske det», svarade Kriget. Ett, tu, tre
tog han Karl Axel i handen, och innan denne
visste ordet av, satt han på havstranden, i knäet
på Kriget.
Så sutto de då en stund. Ett sillstim svepte
förbi, förföljt av en jättelik valfisk; vid deras fötter
låg en sjustjärna på vakt kring en mussla, beredd
att suga ut den ur dess skal.
»Aj», sade Kriget, »det sticker så i min högra
sida. Så finnes ej heller här någon ro. Nej, nu
ser jag. Havet och landet bekriga ju varandra.
Ser du de där linjerna, som löpa vågrätt där
uppe på kusten. Det är märket efter hur högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
