Karl Axel lekte krig hela dagarna; det var så naturligt nu, när alla människor ständigt tänkte och alla dagar talade om det stora, väldiga, verkliga kriget.
»Man kan då sannerligen inte gå eller krypa någonstans, så djupt ned eller så långt bort, att man inte hör eller ser något om den här hemska farsoten, som härjar jorden runt.»
Dessa mammas ord, de beto sig fast i Karl Axels själ.
Det var väl ändå otänkbart, att man inte någonstädes på jorden skulle vara så långt borta från kanonernas åska, att deras eko ej hördes. Där ingen tidning fanns och ingen telegraf, där märktes väl heller ingen dyning af kriget, tänkte Karl Axel.
Så kom det till, att han en dag, i stället för att som annars ställa upp sina tennsoldater, spänna på sig sitt svärd och sätta sin blanka hjälm på huvudet, helt sonika stegade ut i skogen, som började strax intill hans föräldrars hus i stadens ena utkant.
Han ville helt enkelt gå så långt in i skogen, att det var omöjligt att längre höra ett ord om krig -- och så skulle han säga till mamma, att det verkligen fanns en sådan plats på jorden i alla fall.
Allt längre och längre in i skogen vandrade Karl Axel. Hyggena togo slut. Gran och fur reste sig allt tätare och tätare, understundom blandade med snår av enar.
Allt blev så förunderligt stilla omkring gossen.
»Här», tänkte han till slut och slog sig ned på en mossbelupen sten. »Här är då freden.»
Och där satt han och riktigt njöt.
Men rätt som det var, dånade det väldeliga i skogen -- det lät, som om en ångvält skulle komma rullande.
»Vad kan det vara?» undrade han och kände sig riktigt hemsk till mods.
Då skymde det för solen. En väldig jätte, iklädd stålrustning, svärd och gevär, kom gående med långa steg och vapenrassel. Gevärets pipa var lång som Eiffeltornet, och dess lopp hade en sådan kaliber, att ett femvåningars hus gott kunde hava tjänat som kula. Svärdets skarpslipade spets var blank som månglitter på havet, och handen, som höll om fästet, hade hår som liknade vassen vid sjöstranden.
»Jag är Kriget», dundrade jätten.
»Fi -- fi -- finns du här?»
»Jag finnes överallt, varest Livet finns», mullrade Kriget. »Det är min stora hemlighet. Livet bekrigar Döden. Men Livet är rörelse, Döden är stillastående -- och därför, Karl Axel, finnes Kriget överallt, där rörelsen går fram.»
Så sade Kriget.
Därpå drog han åter bort sin sköld från solen och nickade till gossen på stenen.
»Se på mig», fortsatte han, sedan det blivit ljusare. »Se på mig. Jag är det modärna, mänskliga kriget. Jag är teknikens fulländning i vår tid. Jag är kulsprutornas, luftskeppens, den trådlösa telegrafens, undervattensbåtarnas och jättekanonernas krig.
Jag är människornas krig.
Du kan tycka jag är hård och grym, -- det är jag också, jag medgiver det. Och jag vill ej ursäkta mig. Blott en sak vill jag bedja dig om -- du är en människa och känner till alla riken; du är herre över djur-, växt- och stenriket. Jag är blott en slav hos människan. Jag beder dig, ty jag är trött, så trött och överansträngd, som jag aldrig har känt mig förr, nämn mig en plats, där freden råder, att jag där måtte kunna få mig en stunds välbehövlig vila.»
»Än här i skogen då?» undrade Karl Axel.
»Jag trodde så jag med», svarade Kriget. »Men här pågår en kamp på liv och död. Mellan träden föres det krig. Stilla men dock hemskt. Alla fallna furor äro de, som dukade under för att de kraftigare sögo musten ur marken. Mossan på stenen, där du sitter, för krig mot barrskogen; den vandrar in, är vattensjuk och försumpar skogen. Skogen dör långsamt. Elden, som vårdslöst föres i skogen, för skogseldens krig; vinden, som för med sig flygsand, är skogens fiende, och alla de skadliga insekterna likaså. I trädens stammar, grenar och blad arbeta de dag och natt på att förgöra träden och själva frodas. Nej, Karl Axel, även i skogarnas djup finnas mina släktingar.
De enskilda träden föra krig mot varandra; de starkare breda ut sig och frodas på de klenares bekostnad; men även», fortsatte Kriget, »de olika trädslagen föra ett vilt utrotningskrig mot varandra. En gång i tiden under en geologisk, ej långt avlägsen tidrymd kände ej alls den svenska furan sin frände granen, utan rådde ensam om väldiga områden. Men granen kom från öster -- alla övriga träd hava i stort sett invandrat från Danmark och endast ett par från Norge. Granen kom österifrån. Dess bevingade frön, dessas ymnighet samt långa livslängd gjorde, att julens eget träd kunde vandra fram med otrolig snabbhet.
Den kuschade till tallen, gav eken en snärt och bad den lyfta på foten.»
»Roten», rättade Karl Axel.
»Javisst, roten var det ja. Och granen har ännu inte nått så långt den kan gå. Man trodde att furan på sina ställen gick högre mot den eviga snön än granen.»
»Jo, men det gör den också.»
»Ja, än så länge, min lilla vän. Men det beror bara på, att medan den uråldriga furan redan nått dit den kan nå, så fortsätter granen att stiga uppåt sluttningarna. Och den har långa tider kvar, innan den är färdig. Nej, Karl Axel, i skogarnas snår och gömslen trivas mina släktingar gott.»
Gossen såg framför sig med stora, runda ögon.
»Men havet och floderna?» undrade han.
»Ja, kanske det», svarade Kriget. Ett, tu, tre tog han Karl Axel i handen, och innan denne visste ordet av, satt han på havstranden, i knäet på Kriget.
Så sutto de då en stund. Ett sillstim svepte förbi, förföljt av en jättelik valfisk; vid deras fötter låg en sjustjärna på vakt kring en mussla, beredd att suga ut den ur dess skal.
»Aj», sade Kriget, »det sticker så i min högra sida. Så finnes ej heller här någon ro. Nej, nu ser jag. Havet och landet bekriga ju varandra. Ser du de där linjerna, som löpa vågrätt där uppe på kusten. Det är märket efter hur högt havet stod förr i tiden. Nu har landet höjt sig och erövrat plats från havet. Och se, hur här nere havets vatten grävt långa löpgravar i fasta klipphällen.»
»Äsch, det är grottor», sade Karl Axel.
»Ja, låt gå för det då.»
Kriget skuggade för ögonen. Då såg det hela jordens yta.
»Se där borta på Holland! Se hur de uppfört hela vallar för att stänga havet ute -- och se! Där flyter den väldiga Missisippi i Amerika. Den är havets svärd. Havet har tagit solen till hjälp; solen har avdunstat vatten från dess yta; det blev vattenånga. Denna jagade in mot de kylande, höga bergen likt en samling bomber. Av kylan exploderade dessa och föllo mot bergets sidor i form av ett kulregn av vattendroppar. Dessa samlade sig till bäckar, dessa till floder och sökte sig åter till havet. Men varje droppe slet på landet, minskade dess berg, tog i floden med sig dess stenar, grus och slam och förde det mot havet. Nej, nämn mig en bättre plats.»
»Nordpolen», drog Karl Axel till med.
Men där funno de även krig och kamp. Där funno de den sex månader långa, ljusa dagen, som sökte att lösa upp den sex månader långa vinternattens is och snö. Där jagade isbjörnen valrossarna och dessa fiskarna och fiskarna varandra.
» Nere i gruvan -- eller än längre ned i jorden», föreslog Karl Axel.
Med åtskilligt besvär, ty det var ganska trångt, kommo de två nu långt, långt ned under jordens yta, mitt in i fasta berget, där ingen levande varelse fanns och yttervärlden var fjärran.
Här cirkulerade det så kallade jordvattnet, löste upp bergarternas salter och steg åter mot jordens yta, medtagande dessa i löslig form. Det äro de, som giva dricksvattnet dess »goda smak». Och så hände det, att vattnet trängde än djupare, att det kom i beröring med de eldhärdar i jordens inre, som bilda vulkanerna -- och vips var det färdigt. Elden anföll vattnet, som i förskräckelsen blev ånga, som utvidgade och sprängde berget med blixt och dunder, eld och brak i det våldsammaste utbrott.
Ett stycke bort sågo de vissa lösningar, som ej längre cirkulerade som jordvattnet, utan stodo stilla. De bildade klara, vattenfyllda blåsor inne i berget -- så kallade »drusrum».
»Här är kanske freden», menade Kriget.
Men deras ögon voro nu skarpa, som synen alltid blir, då man länge vistats i mörkret, och bägge kunde de se ned i de klara stillastående pölarna.
Men nej.
Ur lösningarna avsatte sig ideligen de klaraste, hårdaste kristaller, ametist, bergkristall och röktopas.
Och en ljust violett ametist stack upp sitt spetsiga huvud litet över de andra och sade:
» Ånej, här är alls inte fredligt. Vi, kristallerna, äro jordens första tecken till liv. Och dessutom äro vi detsamma i mineralriket, som familjen är i det mänskliga livet. I lösningen var allt blandat huller om buller -- det är lika som det mänskliga oordnade samhället. Så bundos vi till kristaller. Se-- huru vi äro formade med fasthet -- det är just familjerna det, och ute i den del av lösningen, som ej kunde kristalliseras ut -- den så kallade »moderluten», som ännu omgiver oss, där kretsa de omaka -- det är människornas ungmör och ungkarlar det. Men överallt kämpas och strides det. Mellan familjerna om platsen, och mellan de kvarvarande i inoderluten.»
»Nej, detta duger icke», sade Kriget. »Här har jag kväljuingar hela tiden.»
Nu var Karl Axel illa ute.
Men plötsligt fann han på råd.
»Hemma på Snusbodgatan bor det en gammal, gammal gubbe», sade han. »Han är döv, blind och stum. Dessutom är han lam och ligger jämt till sängs. Så inte kan han läsa om kriget, inte höra talas om det och ingenting. Låt oss krypa in i honom. Där kunna vi få fred.»
Det var Kriget strax med om. Ty han, som rasade i alla riken, kunde helt naturligt antaga vilken storlek han ville.
Men i den gamle gubbens ådror dansade vita och röda blodkroppar en lustig, yrande dans. De höllo visserligen fred med varandra. Men där funnos också andra väsen. Små, små baciller. Och de bekämpade varandra i ett enda sträck -- utan uppehåll. Dogo några, vips ryckte reservtrupper fram i striden -- ty de förökade sig alldeles ofantligt de små krabaterna.
»Hu då, aj, aj», ropade Kriget, »här får jag ont i hela kroppen. Låt oss skynda härifrån.»
»Vi få gå ännu längre», sade Karl Axel. »Till ett annat rike.»
»Äsch, nej», svarade jätten, som nu var så liten som en bacill, och det var Karl Axel också, för resten, »äsch nej. Du menar djurriket? Där vet jag väl, hur katten jagar råttan, hunden haren och gäddan mörten. Tigern lurar på antilopen och valfisken slukar tjugutals tunnor sill åt gången.»
»Nej», svarade Karl Axel. »Vi hava ett rike till. I det riket är bacillerna som rena vidunderjättar; det är i kemiens rike, hos molekyler och atomer.»
»Vad säger du?» sade Kriget, och tvärt på skivan voro både han och Karl Axel ett par atomer.
»Varthän ska vi nu då?» frågade Kriget.
»Vart som helst», svarade Karl Axel.
Och så slogo de sig ned på första bästa plats. Det råkade vara just den gamla lytta gubbens fällkniv, som låg på bordet bredvid sängen.
Men -- vilket liv!
Det var ett klingande och ett surrande, så att de bägge atomerna blevo alldeles yra i huvudet. Ett bombardemang mot knivbladets järnatomer utan all like. Där föllo luftens syreatomer in som från tusende kulsprutor -- det var den fuktiga luften, som sökte att förena sig med järnet till rost -- ty denna är blott järn och syre tillsammans. Och järnet försvarade sig så gott det kunde.
»Här blir jag då alldeles yr i huvudet», sade Kriget. »Nej, låt oss återvända till skogen; där var det i alla fall litet trevligare än här.»
Och vips voro de ute i skogen igen.
Och Kriget, som ju kunde göra sig hur stor och liten som helst, var nu åter den gamla jätten, väldigt grov och stor.
Hans huvud nådde högt, högt upp. Han såg mot himmelen, och full av förtvivlan räckte han händerna uppåt.
»Finns det då ingen frid på jorden?» sade han. »Men uppe i molnen då? De segla så fridfullt fram.»
»Bom!» sade Molnet, och en väldig blixt sköt ned.
Ty molnet var elektriskt laddat, och Kriget, som var en väldig metallmassa, verkade som en präktig åskledare.
»Aj», skrek Kriget. »Det var mig en ohygglig mörsare, aj, vad det svider.»
Och jätten hoppade och gned sig utefter den ena sidan.
Av åskskrällen vaknade Karl Axel.
Han såg sig omkring. Jätten var försvunnen och själv låg han framstupa på stenen.
Det var tydligt att han drömt hela saken. Nu svävade tunga moln på himlen och de första regndropparna började falla. De voro havets projektiler mot landet.
Karl Axel sprang hemåt det fortaste hans ben kunde bära honom.
»Det finns ingen sådan plats mamma», sade han, »där det är fred, och där inte kriget driver den ene att överfalla och söka förgöra den andre.»
Kanske hade han rätt.
Ty överallt, varest levande varelser finnas med olika åsikter och olika intressen, där står Kriget och gläntar på dörren.
Vad människan beträffar, så börjar kriget i barnkammaren och fortsätter genom alla åldrar mellan oförsonliga varelser.
Men det finnes ock krig mellan större kroppar än människorna -- mellan samhällskropparna eller nationerna.
Och likasom det största kriget, vad människan angår, icke är örfilen eller kulan eller kniven man och man emellan, utan det krig som ingen kan undgå: den sjukdom, som förer till död eller liv, så kan kriget, i stort sett, anses vara en verklig sjukdom.
När sjukdom rasar i en eller annan varelse, söker den sig ett utbrott. Det kan bli som en varande böld, som en hostattack eller som annat. Och år även själen sjuk, bryter ett eller annat slag av vansinne ut.
Men en långt större varelse än människorna, nationerna, raserna finnes.
Det är hela vår jord.
Ty vår egen jord är en varelse. Den lever, andas och kläder av och på sig. Den har en själ och ett inre liv.
Jordens klädsel är grön om sommaren och vit om vintern, ebb och flod äro dess fasta andhämtuing, då dess kraftiga bröst höjes och sänkes i harmonisk takt med måne och sol. Dess lekamliga sjukdomsbölder äro vulkanerna och jordskalven; dess tårar de heta, sprudlande källorna, medan dess svettning är daggen.
Men jorden har ock en själ, ett inre liv, ett rent andligt sådant.
Det är den mänskliga kulturen.
Och kriget är jordens andliga sjukdom.
När kulturen börjar luta mot sitt fall -- på ett eller annat ställe på jordytan -- när familjens bärande styrka föraktas, när hjärtats känslor smädas och endast hjärnan prisas, när religion och Gudsdyrkan dragas i smutsen och hänvisas till att vara barnsligheter -- då är jordens själ, den mänskliga kulturen, sjuk.
Det är då det stora kriget födes.
Med glödande feberhetta griper det omkring sig i samhällskropparna.
Det rasar en tid och försvinner.
Och efter kriget finner man alltid en sak.
Och det är, att medan nationens rent materiella liv skadats, dess ekonomi försämrats och annat förstörts, som tillhör det rent yttre -- så har kriget rensat sinnena, dragit fram ur vardagslivets slitna, gråa vadmal de gömda gyllene, starka trådar, som lågo begravda, men som gåvo dräkten dess styrsel och sammanhang.
Kriget är hemskt.
Men vilken sjukdom är inte det?
Och i synnerhet hos en så väldig organism som jorden, där
bacillerna utgöras av sådana jättar som människorna.
