»Sanna mina ord, yi, yi, yi», väsnades fiskmåsen, »sanna mina ord. Vi komma ej att få fatt i ett enda litet sillstim i dag. Ty en så obehaglig syn som nyss har jag aldrig haft förr. Jag tycker visserligen nu en gång för alla inte om svanor, det vet ni -- yi, yi, yi -- de äro så uppnosiga och högfärdiga och låtsas ha fina bekantskaper med tvåbeningarna med kläder på kroppen -- och att då få se en trollsvan till på köpet -- nej, det här blir hungersnöd i långa banor yi, yi, yi.»
Och måsen slog vesigt ut med vingarna precis som hade den varit en schackrare som inte ville låta pruta med sig.
De andra skockade sig omkring skrikhalsen, och alla kraxade de i munnen på varandra.
»Var såg du den?»
»Var han stor?»
»Var det en tam svan?»
»Eller en vildsvan?»
»Låg den alldeles stilla, yi, yi, yi?»
»Tyst, tyst», gallskrek den första måsen ilsket. »Ni gormar ju så, som om ni vore obildade Eskimåsar från Grönland i stället för bildade Kontinentalsådana. Lugna er, så skall jag tala om alltihop. Jag låg och sam i vattenytan och oljade upp mina fjäderpennor litet med näbben. Jag hade just fått mig en bättre sillfrukost med diverse kallsupar till. Nöjd och belåten gungade jag på de långa jämna böljorna och solen gassade. Ni vet hur skönt man kan ha det ibland.»
»Yi, yi, yi», skreko de allesamman utom en, som flugit över kanalen. Han skrek:
»Yies, yies, yies», och det trodde han var engelska.
»Nåväl -- då kom han!!» fortsatte den första måsen.
»Svanen?»
»Ja. Susande med en väldig fart. Han sam fram på vågorna med en så stor hastighet, att vattnet yrde om honom. Huvudet höll han alldeles rakt upp, som om han fått ett fiskben i halsen, men vingarna voro utbredda. Han sam rakt ner mot mig, där jag låg. Ögonen stirrade rätt in i solen; de voro fyrkantiga och lyste som fyrar. Jag skrek till, så rädd blev jag. och lyfte genast och flög bort så fort jag kunde. Fy, vad han var otäck.»
»Usch, fyi, fyi, fyi», instämde alla de andra.
»Hör på! Vi måste fördriva den där svanodågan från våra fiskvatten. Alla måsar ut på jakt efter trollfågeln! Yi, yi, yi. Trollsvanen kommer att skrämma bort all vår sill, om den får hållas, så som den far fram. Samlas vi i flock kanske vi rår på honom.»
»O, himmel och krusiga strömoln», skrek en av måsarna i detsamma. »Där är han!»
Och han gjorde som måsar bruka göra, när de peka på något: han ställde sig alldeles stilla i luften och höll näbben åt det håll han menade.
De andra sågo i den riktningen.
Mycket riktigt! Där kom trollsvanen simmande med full fart rätt emot dem. Han liknade på en prick beskrivningen av trolldjuret.
Som på ett givet tecken seglade måsarna emot fienden i vattenbrynet, och snart voro de mitt över honom.
Men deras förvåning skulle bli än större.
Trollsvanen saktade plötsligt farten, halsen sträcktes upp mera och mera -- till slut var den ett par meter hög -- och alldeles svart.
Men ännu besynnerligare saker fingo de vara med om.
Ett konstigt, svart räckverk syntes och till slut ett mörkt, långsträckt skrov, ut ur vars sidor det sprutade vatten.
»Äsch», sade första måsen föraktfullt, »ett nytt påhitt av tvåbeningarna med kläder på. En konstgjord valfisk elkr sådant.»
Just som han sagt dessa ord, öppnades en lucka uppe på det där nya påhittet; ett människohuvud tittade ut, så kommo ett par axlar och så hela officern.
»Hallå, yi, yi, yi», skrek första måsen, »flyg hem ni så att ni inte stör. Mig däremot lyster det att se litet närmare på det här påfundet. Gud ske lov för att det inte var en svan i alla fall. Adjö med er.»
»Yi, yi, yi», pepo alla de andra utom den där kanalmåsen; han gastade:
»Ajy, ajy, ajy!»
Så flögo de andra sin kos, och första måsen 'spiralade’ kring det nya påhittet, som det heter på det välklingande måsspråket. Med det menas att måsen flyger runt, runt men i mindre och mindre svängningar.
Nå -- rätt som det var fanns det inget svängrunm kvar, och så spiralade vår mås ned just på det där egendomliga, som han trott vara den förtrollade svanens huvud.
I och med detsamma fick han emellertid veta vad det var.
Det presenterade sig själv.
»Mitt namn är periskopet»; sade det, »och jag är undervattensbåtens öga. Jag är ett slags skvallerspegel på ett långt rör, ser du. När kaptenen tittar mig i ena ändan, nere i maskinrummet, så ser han ut genom min andra ända, som är över vattnet. Men vem är du? Jag kan inte se dig, för du sitter uppe på mitt tak och inte framför mina fyrkantiga glasögon.»
»Jag är måsen», sade måsen.
»Jaså. Hur mås herr Mås?»
»Jo tack, bättre nu. Sedan jag fick klart för mig, att du inte var en trollsvan.»
Nu skrattade periskopet, tyckte måsen. Men det var bara därför att maskinisten slog back, och då ruskar allting.
»En sak skulle jag allt bra gärna vilja veta» fortsatte måsen. »Hur fick du de vita vingarna, när du susade fram i vattenytan?»
»Det var bara vattenskummt, som yrde åt bägge håll om min mast», svarade skvallerspegeln.
»Jaså. Och så en sak till. Hur kunna människorna, som du för med dig där nere, andas under vattnet?»
Nu var periskopet fullt av spektakel ty det hade varsnat land, och det är det roligaste ett periskop vet, när det inunder sig har en argsint kapten, vars glödande blickar gå upp genom det smala röret och bränner det i halsen. Periskopet var på glättigt humör och sade:
»Det beror på, att allt sjöfolk andas med gälar»
»Gälar?»
»Javisst. »
Just i detsamma stack en matros upp sitt solbrända ansikte och utropade:
»Å, så skönt att få fylla sina lungor med litet frisk sjöluft igen. Den blir allt litet enformig luften under däck ur de där reservoarerna med komprimerad luft.»
»Fyi, fyi, fyi!» skrek måsen åt periskopet, som han nu förstod hade narrat honom grundligt.
»Ja, förlåt då, snälla mås! En fråga till får du göra; den skall jag svara sant på. Men sedan får du flyga. Jag ser ett fientligt slagskepp. Vi måste dyka. Jag har en gadd som en geting ser du. Den heter torped och biter helst i järn; och det, så det säger krasch, skall jag säga dig. Och nu skall vi allt ge den där järnklunsen där borta ett nyp, så han känner det.»
»Försök med det du, skynda dig bara, innan han klyver dig mitt i ty, i ty, i ty, i ty», hånade måsen.
»Var lugn herr Mås!» svarade periskopet. »Var det något du ville fråga om så fråga på nu.»
»Jo. Hur kan båten höja och sänka sig?» den har simblåsor precis som fiskarna.
»Äsch», pep måsen, »du lovade ju, att inte skoja med mig.»
»På mitt dubbla hedersord», sade periskopet. »Undervattensbåten har tankar.»
»Nej, hör du, din gemena filur: Att sjöfolk andas med gälar, och att undervattensbåtar hava simblåsor -- det kan jag ju tåla -- men att den skulle ha tankar -- nej, håll i mig -- yi, yi, yi mig, yi mig.»
»Håll i dig själv du, för nu snart släpper jag», sade periskopet. »Men min båt har tankar -- fyra tankar -- två på var sida. När vi sänka oss, fyllas tankarna av vatten som inpumpas. Då blir båten tung. När vi så skola höja oss, blåser vår maskin ut vattnet ur tankarna medelst luft. Det kommer luft i tankarna, luften är lättare än vattnet, och båten höjer sig efter samma lagar, som driva en bubbla upp genom vattnet.»
»Tack», sade måsen och lyfte sig i luften. »Det där var ord och inga visor. Det där begriper en fin kontinentalmås. Vad man kan vara dum ibland. Jag blev litet rädd för dig i början skall jag bekänna. Du verkade så obehagligt lik en svan -- någon sorts trollsvan -- men nu ser jag ju, att du är ju bara en liten båt, fast du har litet lustiga vanor med den där dykningen. Var rädd om dig nu», tillade den litet försmädligt, »och akta dig för det stora slagskeppet där borta, så det inte bryter gadden av dig och stör dina vackra tankar.»
Nu såg måsen, hur luckan på båten drogs igen, hur vatten störtade in genom hål -- riktiga gälhål -- på sidorna i vattenbrynet, och hur hela skrovet hastigt sjönk.
Snart syntes endast periskopet.
Så försvann också det.
Måsen viftade adjö och flaxade sedan med långa vingslag bort mot det väldiga slagskeppet, som i full fart brusade fram över havet, -- en härskare över storm och vågor, en jätte bland slagskepp. I fören lyste i guld dess stolta namn Dreadnought, »fruktar ingenting».
Då måsen kommit helt nära slagskeppet, ryckte den plötsligt till vid ett väldigt dån som skakade rymden, såg till sin fasa en jättelik, skummande vattenpelare fräsa upp mot skyn, hörde brak och dunder och gälla skrin och såg det stolta slagskeppet rämna sönder och sjunka i vågsvall och sjudande vattenvirvlar ned i djupet.
Strax därpå tittade dykbåten långsamt upp ur djupet igen, visade
sig i sin fulla längd och låtsades som om ingenting hade hänt. Den
blinkade med sina hemska ögon mot måsen, som blivit alldeles likblek
av fasa. Yi, yi, yi, flyi, flyi, skrek måsen, och med snabba vingslag
ilade den bort över havet, där nu undervattensbåten ensam gled fram på
de solbelysta böljorna.
