Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristens Resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
»Jag vill vandra i Herren Gnds kraft!»
Då veko de tillbaka och förföljde honom icke vidare.
En sak måste jag dock ej förbigå. Jag lade
nämligen märke till, att den stackars Kristen under vandringen
genom denna dal var så förbryllad, att han icke ens
kände igen sin egen röst. Detta upptäckte jag därigenom,
att just då han befann sig mitt för ingången till den
brinnande avgrunden, kom en av de onda andarna och
smög sig helt tyst och varligt bakom honom och viskade
i hans öra många gräsliga hädelser; och Kristen trodde
ej annat, än att dessa hade kommit från hans eget
hjärta. Detta grep honom med större sorg än allt
annat, som han förut hade mött på sin vandring, ty han
kunde omöjligt förstå, varför han nu skulle försmäda
och häda Honom, som ban förut hade älskat och vördat
så högt. Hade ban kunnat, hade han likväl ej velat
göra något sådant. Men han hade icke nog besinning,
varken att tillstoppa sina öron, eller taga reda på,
varifrån dessa hädelser egentligen kommo.
Sedan han nu sålunda vandrat en god stund i denna
betryckta sinnesstämning, tyckte han sig höra, att en
man gick framför honom och sade: »Om jag ock
vandrade i en dödsskuggans dal, fruktade jag intet ont, ty
du är när mig.» (Ps. 23:4.)
Detta gjorde honom innerligt glad, och det av
följande skäl:
För det första, emedan han härav kunde sluta, att det i
denna dal fanns någon annan än han själv, som fruktade Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
