Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
parkittel och stänkte därmed på spiseln. Då
slocknade elden; det blev alldeles mörkt i rummet,
som om det fyllts av en tjock rök. Men den
gamla, som gått in i kammaren bredvid, kom
snart ut med ett tänt ljus, och Veronica kunde
inte längre se till något av djuren och husgeråden,
hon befann sig i ett vanligt, torftigt möblerat
rum. Den gamla kom närmare henne och sade
med kraxande stämma: — Jag vet nog, vad du
vill mig, min tös; det gäller att få veta, om du
skall gifta dig med Anselmus, när han blivit
hovråd.
Veronica stod stel av häpnad och skräck, men
den gamla fortsatte: — Du har ju redan sagt
mig alltsammans hemma hos pappa, då
kaffekannan stod framför dig; det var ju jag, som
var kaffekannan, känner du inte igen mig? Hör
på, min tös! Låt Anselmus fara, det är en gemen
människa, som har trampat mina söner i
ansiktet, mina kära, små söner, äpplena med de
runda kinderna, vilka då folk köpt dem, rulla ur
deras fickor tillbaka i min korg. Han håller med
gubben, han har i förgår hällt det fördömda
auri-pigmentet i ansiktet på mig, så att jag nära på
blivit blind. Du kan ännu se eldsmärkena, min
tös. Låt honom fara, låt honom fara! Han älskar
dig inte, ty han älskar den guldgröna ormen, han
kommer aldrig att bli hovråd, ,om han tar tjänst
hos salamandern, han vill gifta sig med den gröna
ormen, låt .honom fara, låt honom fara!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
