Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
längre, men stormen hade tilltagit i styrka. Den
fyllde luften med ett tusenstämmigt vinande.
En hjärtskärande jämmer strömmade ut från
de svarta molnen, vilka i sin snabba flykt tornade
sig samman och inhöljde allt i djupt mörker.
Men den gamla gick raskt framåt och ropade
med gäll stämma: — Lys — lys, pojken min!
Då syntes framför dem blåa blixtar, som
korsade varandra, och Veronica märkte, att katten,
som hoppade omkring framför dem, sprutade
sprakande och lysande gnistor, och hon hörde
dess ängsliga och hemska skrik, då stormen för
ett ögonblick teg. Hon tappade nästan andan,
det var, som ’om iskalla klor gripit tag om
hennes innersta, men med en våldsam
ansträngning tog hon sig samman, och i det hon
klamrade sig fast vid den gamla, sade hon: — Nu
måste allt fullbordas, sen må hända, vad det vill.
— Rätt så, min tös, genmälde den gamla, var
bara ståndaktig, och jag skall skänka dig, vad
skönt och lyckligt är och Anselmus på köpet!
Äntligen stannade den gamla och sade: — Nu
äro vi på ort och ställe! Hon grävde en grop i
marken, hällde kolen dit ned, ställde trefoten
över och där ovanpå kitteln. Allt detta
beledsagade hon med sällsamma åtbörder, medan
katten kretsade omkring henne. Ur dess svans
sprutade gnistor, som bildade en eldring. Snart
började kolen att glöda, och äntligen slogo blå
flammor upp under trefoten. Veronica måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
