Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
taga av sig kappa och slöja och huka sig ned
bredvid den gamla, som grep hennes händer och
tryckte dem hårt, medan hon fäste sina lysande
ögon på den unga flickan. De sällsamma saker
— var det blommor — imetaller — örter — djur,
man kunde icke urskilja vilket — som den gamla
tagit upp ur korgen och kastat i kitteln, började
nu att sjuda och puttra. Den gamla släppte
Veronica, tog en järnsked, som hon stack ned
i den glödande massan och rörde omkring med,
under det att Veronica på hennes befallning
stirrade oavbrutet ned i kitteln och riktade sina
tankar på Anselmus. Nu kastade den gamla på
nytt i pannan glänsande metaller och även en
lock, som Veronica klippt av sitt hår uppe på
hjässan, såväl som en liten ring, vilken hon
länge burit, allt under det hon utstötte
obegripliga, gälla rop, som ljödo fasaväckande i
natten, och medan katten under sitt ständiga
kringrännande gnällde och tjöt.
— — — Jag önskar, att du, benägna läsare,
den tjugutredje september befunnit dig på resa
till Dresden, och att man, när aftonen inbröt,
förgäves försökte kvarhålla dig på den sista
skjutsstationen. Den välvilligc värden gjorde dig
föreställningar om att det regnade och
stormade alldeles för mycket och att det överhuvud
icke var rådligt att bege sig ut i mörkret en
dagjämningsnatt som denna, men du aktade icke
därpå utan resonerade mycket riktigt som så:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
