Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Jag ger postiljonen en hel riksdaler i
drickspengar, och senast klockan ett är jag i Dresden,
där det på Gyllene Ängeln eller Hjälmen eller
på Stadt Naumburg väntar mig en väl tillagad
kvällsmåltid och en ren bädd. Medan du
sålunda färdas fram i mörkret, ser du plötsligt
i fjärran ett egendomligt, flackande *sken. När du
kommer närmare, upptäcker du en eldring, i
vars mitt sitta två gestalter vid en ’kittel, varur
uppstiga en tjock rök och blixtrande röda strålar
och flammor. Vägen går rakt fram genom elden,
men hästarna frusta, stampa och stegra sig.
Postiljonen svär och förbannar och piskar på
hästarna, men de gå icke ur stället. Ovillkorligen
hoppar du ner från vagnen och springer några
steg framåt. Nu ser du tydligare den smärta,
ljuva flickgestalten, som knäböjer vid kitteln i
den vita, tunna nattdräkten. Stormen har löst
upp hennes flätor, och det långa, kastanjebruna
håret fladdrar fritt i luften. I det bländande
skenet av de under trefoten uppstigande
flammorna framträder tydligt det bildsköna ansiktet,
men fasan, som lagt sin kalla hand däröver,
liar gjort det stelt och dödsblekt, och i’ den
stirrande blicken, i de uppdragna ögonbrynen,
i den halvöppna munnen, som förgäves öppnat
sig för att ge luft åt det ångestskri, som icke
kan pressa sig fram ur hennes av nàmnlösai
kval marterade bröst, ser du tydligt hennes
skräck och förfäran. De små händerna sträcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
