Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
på honom med outsäglig längtan. Bladen tycktes
böja sig ned och veckla ut sig, överallt stack
det fram taggar från stammarna, men
Serpen-tina snodde och slingrade sig skickligt mellan
dem och drog tätt omkring sig sin fladdrande, i
skiftande färger lysande dräkt, så att den smög
sig om hennes slanka kropp utan att fastna på
palmträdens törnen och taggar. Hon satte sig
bredvid Anselmus på samma stol, slingrade sin
arm omkring honom och tryckte honom intill sig,
så att han förnam andedräkten, som strömmade
från hennes läppar, och den elektriserande
värmen från hennes kropp.
— Käre Anselmus, började Serpentina, nu blir
du snart min, genom din tro och din kärlek vinner
du mig, och jag för med mig till dig den
gyllene krukan, som skänker oss bägge en evig
lycka.
— O, du hulda, ljuva Serpentina, sade
Anselmus, om jag blott har dig, vad bekymrar mig
då allt annat; om du blott är min, så vill jag
gärna förgås bland allt detta underbara och
sällsamma, som omsvävar mig, sedan det ögonblick
jag först såg dig.
— Jag vet nog, fortsatte Serpentina, att det
okända och underbara, varmed min fader ofta
blott av nyck omgivit dig, väckt din förskräckelse
och fasa, men nu hoppas jag, att detta icke
mer skall hända, ty jag befinner mig i detta
ögonblick här endast för att ur djupet av mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
