Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
kunde höja sig. Hans kval mildrades alltmer,
och han förstod, att Serpentina ännu älskade
honom och att det endast var genom henne, som
uppehållet i glasflaskan blev honom drägligt.
Han bekymrade sig icke mer om sina
lättsinniga olyckskamrater, utan riktade alla sina
tankar uteslutande på den ljuva Serpentina.
Men plötsligt hördes från andra sidan rummet
ett dovt och obehagligt mummel. Han kunde
snart tydligt urskilja, att detta mummel kom
från en gammal kaffekanna med till hälften
sönderslaget lock, som stod mittemot honom på
en liten skänk. Då han såg närmare efter,
framträdde allt tydligare de gemena dragen av ett
gammalt skrumpet kvinnoansikte, och snart stod
äppelgumman från »Schwarze Tor» framför hyllan.
Hon grinade och skrattade och ropade med
gäll röst: »Nå, nå, barn lilla — får du nu
känna på? 1 kristajl nu ditt fall! — Har jag
inte sagt dig det för länge sedaji?
— Skratta och håna du, fördömda gamla häxa,
sade studenten Anselmus, du är Sjkuld till
alltsammans, men salamandern skall nog krossa dig,
din usla rödbeta!
— Hå, hå, genmälde den gamla, inte så
övermodig bara,! Du har trampat mina små söner i
ansiktet, du har bränt mig på näsan, men jag
tycker i alla fall om dig, din skälm, ty du var
annars en hygglig man, och min tös tycker också
om dig. Men ur kristallen kommer du i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
