Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
omkring sin kropp, så att hon snart tycktes klädd
i ett slags sällsamt och brokigt pansar.
Sprutande gnistor sprang den svarta katten upp ur
bläckhornet, som stod på skrivbordet, och tjöt
mot den gamla, som jublade högt och
tillsammans med katten försvann genom dörren.
Anselmus såg, att de begivit sig till det blå
rummet, och snart hörde han i fjärran ett väsande
och brusande; fåglarna i trädgården skreko,
papegojan brummade: »Rädda — rädda — rov
— rov!»
I samma ögonblick kom den gamla springande
tillbaka till rummet, bärande den gyllene krukan
på armen och med gräsliga åtbörder vilt
skrikande: — Lycka till, lycka till! Sonen min —
döda den gröna ormen! Fram, min son, fram!
Då tycktes det Anselmus, som om han hörde
ett djupt stönande, som hörde han Serpentinas
stämma. Då greps han av fasa och förtvivlan.
Han uppbjöd alla sina krafter, han stötte
våldsamt mot kristallväggen, som om ådror och
nerver skulle brista — en skärande ton ljöd
genom rummet, och arkivarien stod i
dörröppningen i sin glänsande sidennattrock: — Hej,
hej! Pack, trolltyg — häxeri — hitåt — hej’!
Så ropade han. Då reste sig den gamlas svarta
hår soin borst, hennes glödande ögon lyste som
av helveteseld, och hon bet samman de spetsiga
tänderna i sitt stora gap, i det hon väste: — Friskt
inod, sug hans blod. Och hon skrattade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
