Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
hon osammanhängande som registratorn; snart
kommer det till utbrott. — Ack, den fördömda,
avskyvärda Anselmus!
Han skyndade direkt till doktor Eckstein, som
skrattade och åter sade: Aj! Aj! Han föreskrev
emellertid ingenting, men till det lilla han yttrat,
fogade han vid avskedet följande: —
Nerv-attacker! — ger med sig av sig själv — frisk
luft — promenader — förströelser — teaterbesök
— »Söndagsbarn» — »Systrarna från Prag» —
ger nog med sig!
Så talför brukar doktorn sällan vara, tänkte
konrektor Paulmann, han var ju riktigt språksam.
Flera dagar och veckor och månader hade
gått, Anselmus var försvunnen, men också
registrator Heerbrand lät icke se sig ända till den
fjärde februari, då han i en ny kostym av bästa
tyg, i skor och sidenstrumpor trots den starka
frosten och med en stor bukett levande
blommor i handen, inträdde på slaget tolv i konrektor
Paulmanns rum. Denne blev icke litet häpen
över sin fint utstyrde vän. Registrator Heerbrand
gick ivrigt fram till konrektor Paulmann,
omfamnade honom med belevenhet och sade: — I
dag på er kära, högt ärade dotters, mamsell
Veronicas, namnsdag, så vill jag uppriktigt säga
allt, som länge legat mig om hjärtat! Redan
den olycksaliga aftonen, då jag i min rockficka
medtagit ingredienserna till den fördäjvbringande
punschen, hade jag för avsikt att meddela er en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
