Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utförliga lagbestämmelser (för Norge af den 11 Sept. 1818, för
Sverige af den 1 Juni 1819) i syfte att förebygga det en
förbrytare mot ena rikets lagar skulle kunna få fristad i det andra.
Under denna skenbart lugna utveckling böljade
plötsligt ett af de ovädersmoln, som redan länge stått på
himmelen, antaga ett hotande utseende. Det redde sig till storm
för den unga unionen. En fråga var ännu olöst, som icke
längre kunde vänta; och de omständigheter som nu
medförde hennes lösning voro sådana att själfva unionens
bestånd och Norges fria författning ett ögonblick skulle komma
på spel.
Frågan gällde Norges andel i danska statens skuld.
Denna skuld var upptagen för Danmark och Norge i ett och
för bägges bästa; det var därför alldeles klart att Danmark
i Kielerfreden skulle förbehålla sig en billig ersättning af
Norge, nu då detta land skulle gå sina egna vägar; och
svenske konungen hade ock, uttryckligen i sin egenskap af
Norges monark, gillat detta kraf. Allt ifrån 1815 hade
underhandlingar härom pågått emellan Danmark och Norge.
Men det drog ut på tiden, och det blef allt mera klart att
Norge tänkte komma undan sin skyldighet. Då tog
Danmark ett ödesdigert steg — det vände sig med sina
klagomål till Europas stormakter, Ryssland, Preussen, Österrike
och England; och dessa, hvilka fortfarande ansågo sig som
Kielerfredens borgesmän, lånade åt dess hemställningar
välvilliga öron. Nu hade således den skandinaviska affären
blifvit storpolitisk. Hvad detta på denna tid betydde, det
visar en blick på de allmänna europeiska förhållandena. Det
var den “heliga alliansens“ tid, tiden för stormakternas
själftagna förmynderskap öfver smärre stater, den naturliga
reaktionen emot revolutionstidens otyglade själfsvåld. Samlade
på kongresser vakade makternas ombud noga öfver alla
misstänkta rörelser som kunde störa det allmänna lugnet;
och där deras föreställningar icke hjälpte, där satte de med
vapen sin vilja igenom emot de tredskande. Spanien och
Italien skulle senare få erfara detta; och detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
