Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillämnades nu Sverige, som af makterna gjordes ansvarigt för
dröjsmålet i den danska uppgörelsen. Från kongressen i
Aachen skrefvo således Europas suveräner mot slutet af år
1818 hotande ord till Karl Johan, för den händelse frågan
icke snart afgjordes.
Det var helt naturligt att utlandet på detta sätt skulle
taga Sverige för hufvudet i denna sak. Utlandet hade ju
blott Kielerfreden att hålla sig till, och hvad Sverige
sedermera förhandlat med Norge det gick på dess egen risk.
Underligare tager det sig förvisso ut, att Norge själft här
delade utlandets betraktelsesätt. Utan att besinna de
vidtgående konsekvenserna häraf för dess egen statsrättsliga
ställning till Sverige, hade man där, då det nu icke gick att
alldeles förneka skulden, alltmera invaggat sig i den
föreställningen, att — Sverige borde betala den. Liksom i
flaggfrågan fick här stoltheten och själfständigheten fara för hoppet
om materiella fördelar. Men Sverige kom på detta vis i en
ytterst svår ställning, emellan Norges motsträfviga storting
å ena sidan och stormakternas bajonetter å den andra. Det
var en lycka och heder för vårt land att nu äga i sin spets
en man med Karl Johans stora egenskaper. Värdigt och
bestämdt afvisade han stormakternas inblandning; med
lysande diplomatisk skicklighet lyckades han i Maj 1819 vinna
Englands bemedling, och så afslöts den 1 Sept. 1819 ett
fördrag med Danmark, hvarigenom Norge kom ifrån saken
med 12 mill. kr., att betalas under 10 år. Nu återstod
emellertid den största svårigheten, att vinna Norges eget
samtycke. Här hade sakens verkliga innebörd under tiden
icke klarnat; norska statsrådet hade rent ut uttalat sig för
den åsikten att Sverige skulle betala sin kompanjons skulder;
och då nu 1821 års storting sammankom, så visade sig den
allmänna meningen fortfarande fången i samma besynnerliga
föreställningssätt. Detta var samma storting som
genomdrifvit adelskapets upphäfvande i strid mot Karl Johans vilja
och som förkastat ett af honom föreslaget (af Sverige
1818 antaget) tillägg till RA. afseende skydd för hvartdera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
