Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af Norges ursprungliga fordringar återstod efter detta
endast en, den om jämlikheten i utrikesledningen. Och
äfven här hade nyss ett tillmötesgående steg tagits, då den
gamle konungen, på uppfordran af norska regeringen (den
4 Nov. 1841), genom resolution af den 28 Maj 1842
afgjort, att gemensamma traktater hädanefter skulle
ratificeras i sammansatta statsråd; därmed hade ju antalet af de
unionsärender, som behandlades i rent svensk konselj,
ytterligare minskats — på samma gång som resolutionens
ordasätt lät åter framskymta den med unionens rätta principer
oförenliga tanken, att särskilda affärer kunde finnas mellan
någotdera unionslandet och främmande makt. Ställningen
var således nu mycket förändrad sedan unionskommitténs
bildande; då hade Norge haft trenne klagomål gent emot
Sveriges tvenne; nu stod Sverige där fortfarande
otillfredsställdt med sina önskningar — medan Norge underhand
fått lindringar i en punkt och full tillfredsställelse i de
bägge andra.
Dessa tvenne punkter, flaggan och vapnet, voro alltså
(ehuru ej utan reservationer) utelämnade, då kommittén på
föreningens 31-sta årsdag, den 4 Nov. 1844, framlade sitt
förslag färdigt, med vidlyftiga motiver. Dess arbete hade
då pågått ifrån Sept. 1839, dock med stora afbrott; så hade
sammanträdena varit inställda hela tiden mellan Maj 1840 och
Okt. 1841 samt mellan Jan. 1842 och Jan. 1843. Af de
ursprungliga ledamöterna var slutligen endast en kvar,
norrmannen Mansbach; de öfriga norska namnen under förslaget
voro Foss, Falsen och Erichsen; svenskarne voro
Hartmansdorff, Rosenblad, Lefrén och Warberg. Den
svenska ståndpunktens främste försvarare inom kommittén hade
Hartmansdorff varit, gent emot Falsen på den norska sidan;
dock hade enigheten i allmänhet varit påfallande stor.
1844 års förslag till Föreningsakt — ämnad till
vanlig traktat utan grundlagsnatur — är ett digert
lagstiftningsarbete på 150 paragrafer. Det åsyftar också
fullständighet; där talas icke blott om konungaval och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
