Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig 24 skilling, det gjorde han nog — och så var ekorren ju betaid. Så
ungefär besvarades betalningsfrågan inom mig.
Slåpp’en nu bara inte! ljöd det åter i mina öron, ocb återigen
klämde jag hårdare till med fingrarna. Ekorren började härvid att sprattla. Jag
klämde än mer, han sprattlade än mer. Så der ökade vi å ömse sidor våra
ansträngningar tills min motståndare slutligen blef vred — blef alldeles
ursinnig och började att bita med sina sylhvassa tänder till höger och
ven-ster, vridande sig rundt omkring mellan mina händer. Nu var min sista
tillflykt — icke att släppa honom, ty dertill hade jag icke råd — utan att
kasta mig ned på marken, trycka ekorren ned i knäet och med ena handen
så fort som möjligt svepa förklädet omkring honom, och derofvanpå
kläd-ningskjorteln, samt sedan tillvrida denna sistnämnda tätt omkring lifvet. På
detta sätt skyndade jag nu hemåt, snyftande högt, uppskakad och med
sön-derbitna händer, hvilka svullnade mer och mer, såsom vanligt är efter dessa
små djurs bett.
Hemkommen flydde jag till mamma, berättade för henne min nöd
och hela sammanhanget dermed. Resultatet af denna tilldragelse blef
slutligen det, att min far, sedan han föreställt mig min obetänksamhet, mitt
lättsinne att afsluta köp utan att hafva betalningen och utan mina
föräldrars vetskap, skänkte den lilla ekorren sin frihet tillbaka och betalade
Hök-Olle min skuld. På så sätt fann han för godt att förmedla
svårigheterna, och ansåg mig böra blifva den lidande parten.
Min far släppte ekorren i en syrenhäck i trädgården och då den lilla
orostiftaren med största skyndsamhet, lätt och glädtigt hoppade bort för
mina ögon från gren till gren, kände jag mig både bedröfvad öfver och
smått förargad pä honom. Teck! teck! teek! lät han, och hoppade längre
och längre bort.
»Hör du, han tackar dig för friheten», sade min far och klappade
mig på hufvudet.
Jag teg, tårarne hindrade mig att svara, men jag såg på mina
sargade fingrar och tänkte som så: han borde allt ha’ bedt mig om förlåtelse
förut. Ännu en blick på min borthoppande skatt — ännu ett skutt såg jag
honom taga — det sista — han var försvunnen.
Då min händelserika dag slutade hade jag således i vinst deraf:
mycken fröjd, mycken sorg, sönderbitna lemmar och kraftiga varningar för
framtiden.
Innan vi nu skiljas ifrån hvarandra, mina små vänner, vill jag till
sist gifva er en skildring om påskhelgen, sådan den framställde sig för mig
i min barndom. Julhelgen och påskhelgen höra tillsammans, för den
betydelse de innehafva såsom löfte och fullbordan, — jag kan säga — Gud och
kärleken. Honom, som om julnatten föddes, om Långfredagen dog och på
Påskdagens morgon uppstod, böra alla små barn lära känna och älska, ty
Han älskade dem så högt under sin lefnad på jorden och älskar dem ännu
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
