Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid en kolmila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väggen finnes ett hål, och derur ser man det ryka ibland, ty innanför är en spis
utaf några stenar och vid den spisen något slags bädd, på hvilken kolaren kan
hvila sig. För öfrigt finns också en dörr på den enkla kojan, som torde ha något
slägttycke med menniskornas första försök uti byggnadskonsten. Men egendomligt
och måleriskt, för att begagna ett besynnerligt ord, tager sig det hela ut, der det
ligger midt i skogen, ensamt och afskildt från menniskoboningar. Nog är der
tillfälle för en drömmande natur att sluta sig inom sig sjelf och lefva på sina inre
skatter, ifall han eger några sådana, och nog husera deromkring i ensamheten både
elfvor och tomtar och hålla vid friskt lif sägner och sånger om allt underbart i
naturen, och hur dess vilda makter ofta drifva sitt spel med menniskan sjelf;
åtminstone funnos de der, men kanske de redan flyktat för nutidens goda och
nyttiga, men prosaiska ande, som intet förbarmande har med dylika gagnlösa och
lättsinniga varelser.
Men derpå tänkte ingalunda den glada skara af barn, som skyndade
vägen framåt genom skogen till kolmilan för att helsa på den gamle kolaren Måns.
De hade fått lof att, följda af äldsta syster, göra utfärden en eftermiddag i
Oktober. Solen började sänka sig mot vestern och hennes sneda strålar glänste på de
i rika färger skiftande löfven. Det var skönt, såsom det endast kan vara en
höstdag under dess genomskinliga, klara och rena himmel, då man tycker sig lättare
andas än under sommaren och med blicken kunna tränga längre fram i den blåa
rymdens oändlighet. Men vinden höll just också på att beröfva träden deras
glänsande höstdrägt, ty det ena bladet föll efter det andra ned till marken och höljde
den med sin förgångna fägring för att snart i sin ordning begrafvas i skimrande
snöbäddar. Men barnen sprungo muntra framåt, och när de kommo till bron
öf-ver ån, som sorlande rann genom skogen, ville nödvändigt en manhaftig pojke
ibland dem klifva upp på ledstången och promenera der i stället för att som de
andra gå ordentligt på bron, och med möda kunde äldsta syster förmå honom att
komma ned och få honom att förstå, att han hade nog tyngd i sin kropp för att
lätteligen kunna falla ner i ån. Sedan stupade han omkull i en myrstack och
skrämde med sina rop nära nog ihjel ett par vackra ekorrar, och lyckades äfven
trampa ner sig i ett träsk, men slutligen kommo de fram till milan. Der gick
gamle Måns rundt omkring och makade in stockarne, men han som velat gå på
ledstången rusade genast fram och skrek: »nu ä’ vi här Måns, nu ä’ vi här! Nu
ska’ jag hjelpa Måns, för de andra vilja bara höra en saga, men det bryr jag mig
inte om, utan jag skall se om milan». Och nu fick han tag i en lång stång,
som ofelbart skulle tagit öfverbalansen och dragit omkull honom, om icke Måns
tagit den ifrån honom. »Jo, han skulle just hjelpa mig, han», sade Måns. »Nu
vill vi höra en saga», skreko de andra, »en saga, en saga!» »Ja få vi det», bad
också äldsta syster, »Måns kan så vackra.» »Ja, vill hon också», svarade Måns, »skall
jag fälle försöka tota till en», och sedan han skött om milan gingo alla in i
kojan. Der tände han sin pipa och satte sig, och barnen satte sig rundt omkring
pa marken, och deras ögon voro stora af väntan att fä höra någonting roligt. Men
han som velat gå på ledstången ville icke sätta sig; först höll han på att stöta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
