Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Timmermännen och byteslaget. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyo
Sigurd Erixon
Västmanland tyckes man med särskild förkärlek ägnat sig åt detta
angenäma avbrott i arbetet, som där ofta benämnes »syllknäppen»,
sammanhängande med att hopfogandet av stockarna i hörnen kallats
att »knäppa» dem. Samma benämning återfinnes också i östra
Mellansverige ända ned i Närke och Östergötland, medan det i
Västergötland heter »knäppkanna» eller »syllkanna». I Norduppland åter talar
man om »syllsup» eller »svillsup». Att seden tyckes saknas i
Nordsverige, måste göra en betänksam vid bedömandet av dess ålder. I
Ryssland finnes emellertid en nära motsvarighet, i det att man där på
vissa håll firar uppläggandet av de två första timmervarven med att
äta gröt inne i huset. I Tyskland är syllkannan föga utbildad eller
sammanblandad med tomtkannan. Vid sammanfogandet av syllarna
brukar husbonden där liksom i Frankrike ofta inbjudas att slå i den
första tränageln, varvid han får kosta på en flaska vin för varje slag
han slår. Varken denna sed eller den att husbonden skall med en
hammare eller murslev beröra den första stenen i grunden, har
vunnit burskap hos vår allmoge, men har i sen tid uppträtt i vårt land
som representativ ceremoni vid förnämligare eller offentliga
byggnaders påbörjande, varvid en myndighetsperson på detta sätt »murar
in» första stenen. Utrymmet tillåter oss icke att här redogöra för de
många åtgärder, som i samband med grundläggningen liksom under
byggandet brukade vidtagas för att skydda en byggnad från ont av
olika slag, och som ofta mynnat ut i eller åtminstone ägt beröring med
metoden att hugfästa det år, då huset uppförts och de personer, som
voro sysselsatta därmed.
Själva timringen utförde man själv, anlitade arbetshjälp eller lejde
yrkesfolk och arbetare. Det senare har under de sista generationerna
varit det vanligaste i större delen av vårt land. I övre Dalarna, där
den gamla, högt stående timringskonsten bibehållit sig längre än på
andra håll i riket, ingick det i kravet på manlig duglighet att kunna
timra hus, vadan husägaren där vanligen var sin egen byggmästare
och sällan anlitade hantverkare. Även inom sådana yrkesbygder kunde
dock grannarna hjälpa till, när så erfordrades. Samma sak har
förekommit och sker delvis ännu i alla landskap. »Dom som var yxkarlar,
bytte ihop sig i arbetet», heter det i en socken i övre Ångermanland
och från en jämtlandssocken, att hela byn »gjorde arbetsbyte». I
Bureå i Västerbotten beräknades, att varje gård inom byalaget skulle
göra 3—4 gratisdagsverken vid ett större husbygge. En värmlänning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
