Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om lapparnas mössor. Av K. B. Wiklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om lapparnas mössor 295
Bild 12. Fjällappar från Karasjok 1827.
Finmarken, 1860, under den första resan 1825—1831, liksom Röde, att
de baktill gingo ut i en smal, avrundad spets, som hölls utspänd av ett
inuti anbragt, enkom snidat trästycke. Denna spets med sitt inlägg
blev med tiden allt högre och bredare och allt mera krum, tills det
hela under konstförfarna händer fick utseendet av en dragonhjälm,
ståtande i sköna färger; bild 11 och färgplanschen. Men prakten hade
också sin avigsida. Träinlägget gjordes visserligen urholkat för att bli
lättare, men ändock var mössan så tung, att den nästan tyngde ned
huvudet, särskilt på vintern, då man måste ha en tjock duk utanpå
den för kylans skull. Och det höga hornet var rentav farligt, när man
var ute på färdvägar och körde genom snårig skog — man fastnade
i träd och buskar med det! När så den stora väckelsen kom och
læsta-dianpredikanterna i sin strid mot flärd och fåfänglighet i början av
1850-talet upptäckte, att djävulen tagit sin bostad i det ihåliga
mösshornet, så voro dess dagar räknade och den lapska världen en
kuriositet fattigare. Hornet och dess omhölje försvann, men i övrigt förblev
kvinnomössan likadan som förut både i form och färger. Endast i
Karasjok kan man möjligen få se den gamla mössan än i dag begagnad
av någon ålderstigen gift kvinna; överallt annorstädes är den redan
för länge sedan försvunnen, men minnet av den forna prakten lever
kvar med friskt liv.
Liksom kvinnomössan i stora delar av den gamla Torne lappmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
