Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSRYMDEN. 37
och helium. Egendomligt nog saknas zink, kvicksilfver,
anti-mon och vismut liksom i solen.
Stjärnskott och meteorer bli, då de falla genom luften,
glödande till följd af luftens motstånd. Först äga de en
himlakropps hastighet af 30—100 km. i sekunden, sedermera få de
till följd af luftens motstånd samma hastighet som en fallande
kropp. Ju mindre deras inträdeshastighet i atmosfären är, desto
hastigare hämmas de också och desto svagare är ljudet vid
deras sprängning. Stjärnskotten flamma upp på en höjd af
200 till 110 km. och slockna på en höjd af 100 till 90 km.
Stundom har man iakttagit meteorer, som började glöda på
» 300 till 400 km. höjd. I detta afseende förhålla sig
meteoriterna mycket olika.
De stora eldkulorna röra sig endast under första delen af
sin bana med kosmisk hastighet. Redan vid den punkt, där
de flamma upp — dessförinnan kan man icke iakttaga dem —
måste de ha förlorat en del af sin begynnelsehastighet. De
komma då in i allt tätare luftlager, hvarigenom glödningen ökas,
så att de lysa med allt starkare glans. Till följd af den
olikformiga uppvärmningen, som icke får tid att intränga i det
innersta af meteorerna, uppstå spänningar och slutligen brister
eldkulan med en explosionslik knall och ljusutveckling. Från
denna punkt, som kallas hämningspunkten och ligger på en
höjd af 3 till 47 — i medeltal ungefär 20 — km., äro de
nedfallande brottstyckenas hastighet starkt förminskad och icke
mycket större än jordiska kastkroppars. Till följd häraf
uppstår ett s. k. spridningsfält, på hvilket de större styckena falla
ned på framsidan, de mindre på baksidan, räknadt efter
eldkulans riktning. Ett dylikt spridningsfält kan ha en längd
af 16 km. och en bredd af 5 km., såsom förhållandet var vid
Hessle i Sverige, där den 1 jan. 1869 omkring 500 stenar af
en vikt mellan O,oe och 1,800 gr. anträffades. Hela den
nedfallna massans vikt skattas till omkring 50 kg., af hvilka 25
kg. anträffades. Spridningsfältet vid Pultusk efter meteorfallet
den 30 januari 1868 hade en längd af 17 km. och en bredd
af 6 km., och på detsamma nedföllo omkring 100,000 stenar
från mindre än 0,i gr. till 9 kg. i vikt. Största spridnings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
