Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordens byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN
147
ning till 0,8—1 % af den nuvarande jordradien. Denna
skulle sålunda ha förkortats med omkring 51—64 km.
Skrumpningen fortgår emellertid alldeles
utomordentligt långsamt. Under denna långsamma skrumpning kan
likväl den i förhållande till jordens inre mycket tunna
jordskorpan ha undergått jämförelsevis korta perioder af
förändringar i värmestrålningen, ehuru dessa perioder måste
antagas ha utgjort millioner eller åtminstone
hundratusentals år. Om jordskorpan sålunda t. ex. under en lång istid
afkyles, så är det ganska möjligt, ja, högst sannolikt, att
denna afkylning försiggår så hastigt, att jordens inre icke
hinner följa med. Som afkylningen hufvudsakligen träffar
den under fastlanden liggande delen af jordskorpan, måste
under sådana förhållanden sprickor uppstå på de svagaste
ställena af jordskorpan, genom hvilka den i jordens inre
befintliga flytande magman kan framtränga. Den
vulkaniska verksamheten skall med andra ord stiga. Men
därigenom komma nya och andra bergbildande krafter i
verksamhet, och som vulkanerna, såsom vi veta, utkasta stora
massor af fasta ämnen, höja de därigenom småningom de
delar af jorden, där vulkanismen har sitt hufvudsäte. Det
är för öfrigt alls icke osannolikt, att just för närvarande
den senaste istidens köld intränger i jordskorpans djupare
lager och åstadkommer ett tilltagande av vulkanismen.
Två olika berg, och fastland bildande krafter träda
sålunda i växelverkan med hvarandra: skrumpningen af
jordens inre och den på långvarig afkylning af jordskorpan
följande vulkaniska verksamheten. Genom den
förstnämnda processen uppstå de stora bergvecken, hvilka äro
betecknande för de flesta bergskedjor, såsom Himalaja, Alperna
o. s. v. Genom den andra processen upplyftas delar af
hafs-bottnen, där sprickor förekomma, jämte deras omgifningar.
I jämförelse med dessa båda förlopp synas de andra vara
af underordnad betydelse. Så höjer sig enligt många
forskares mening den Skandinaviska halfön genom långsam
elastisk efterverkan ur det läge, till hvilket de under istiden
hopade ismassornas tyngd nedtryckte densamma. På samma
sätt har östra Nordamerika höjt sig efter nedisningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
