Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1G0
HAFVET
som förflyter mellan två på hvarandra följande
högvattens-stånd, är i medeltal 12 timmar och 25 minuter, och på
dubbelt så lång tid tillryggalägger månen sin skenbara
rörelse kring jorden. En uppmärksam iakttagare visar
dessutom, att flodhöjden eller skillnaden mellan hög- och
lågvatten är beroende af månens faser eller utseende.
Som man vet, utöfvar månen på jorden en
dragningskraft, som frambringar en likadan rörelse hos jorden som
den, hvilken alstras af jordens dragningskraft på månen.
Vore dessa båda klot eller, riktigare sagdt, deras massor
lika stora, skulle de båda falla mot hvarandra lika mycket
och båda två röra sig kring midtpunkten af den linje, som
förbinder deras medelpunkter. Men jordens massa är 82
gånger större än månens och hennes rörelse mot den senare
sker fördenskull med 82 gånger mindre hastighet än
månens mot jorden. Den matematiska undersökningen lär
oss och iakttagelsen bekräftar det, att jordens och månens
medelpunkter röra sig kring en i deras förbindelselinje
liggande punkt, som ligger jordens centrum 82 gånger
närmare än månens. På samma sätt som månens krokliniga
rörelse kan betraktas såsom föranledd af ett fall mot
jorden, kan omvändt jordens rörelse betraktas som ett fall
mot månen, och genom detta fall förklaras också hafvets
periodiska rörelse.
För att rätt förstå detta skola vi först betrakta
verkningarna af ett sådant fall, öfverflyttadt på jordiska
förhållanden.
Tänka vi oss, att en vattendroppe faller, skall tyngden,
som verkar lika starkt på alla dess delar, bibringa hvar
och en af dessa samma hastighet, och om luftens motstånd
icke förändrade kroppens form, skulle denna under hela sitt
fall behålla sin klotrunda gestalt. Tänka vi oss nu ett
vattenklot så stort, att tyngdkraftens verkan är mindre
märkbar på dess öfversta än på dess understa del; huru skulle
då fallet af detta klot ske? Man förstår lätt, att tyngden
i detta fall ovillkorligen skulle sträfva att meddela de
understa delarna en större fallhastighet än de
öfversta, och om vattendelarnas inbördes sammanhangskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
