Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arternas uppkomst och Darwinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
ARTERNAS UPPKOMST OCH DARWINISMEN.
först efter längre tid, måste de förgångna tidsperioderna också
haft en ansenlig tidslängd, och flera tiotusental år måste ha
förgått för att framkalla de förändringar i jordskorpan geologien
uppdagat.
Ett annat stöd för tanken på en småningom fortgående
utveckling erhöll Lamarck i de upptäckter, som gjordes af flera
framstående forskare med afseende på äggets och fostrets
utveckling och de likheter och olikheter denna erbjöd mellan
olika djurarters ägg och embryoner.
Vid midten af förra århundradet uppstod slutligen den
man, som skulle framlägga en snillrik, i många afseenden på
omfattande och noggranna iakttagelser af de faktiska
förhållandena stödd lära, att arterna icke allenast icke uppstå oberoende
af hvarandra, utan att de tvärtom genom många samverkande
orsaker framgå ur hvarandra. Denna sin åsikt framlade den
store engelska forskaren Charles Darwin, född 1 809,död 1882,
i ett arbete, kalladt »Om arternas uppkomst», hvilket väckte
det största uppseende, från många håll väckte de häftigaste
motsägelser, men också fann många snillrika försvarare och
nitiska anhängare och slutligen genomträngt hela den
vetenskapliga världen, så att knappast någon naturforskare finnes,
som icke numer hyllar darwinismen, liksom denna också sträckt
sitt inflytande långt utöfver naturforskarnas krets.
Det naturliga urvalet. Till att förklara arternas
uppkomst uppställde Darwin sin lära om »det naturliga urvalet»
och grundade den på de lefvande varelsernas föränderlighet,
förmåga att ärfva och öfverproduktion, tre förhållanden, som
förut icke tillräckligt uppmärksammats. Darwin visade sålunda,
att växternas och djurens variationsförmåga går mycket längre
än man förut trott och att arterna alldeles icke äro
oföränderliga, såsom Linné och Cuvier lärde. I varieteterna såg
Darwin intet annat än börjande arter, hvilka, så snart de
af-lägsnat sig tillräckligt från stamformen, gå och gälla för nya.
arter. Orsaken till de flesta förändringar sökte Darwin liksom
Lamarck hufvudsakligen i yttre inverkningar, i förändringar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
