Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA KULTURFOLKEN. 95
förvärfsgrenar. Icke blott hos de doriska spartiaterna härskade
den åsikten, att hvarje yrkesverksamhet var en fullberättigad
borgare ovärdig, enär den hindrade honom att fullt och helt
lefva för staten, utan dylika åsikter omfattades äfven af de
upplysta och begåfvade atenarna.
Åkerbruket hade dock icke så mycket att lida af denna
fördom, enär detsamma var jämförelsevis aktadt, i synnerhet
i de stater, som genom sitt läge voro afskurna från
storhandeln och genom sina naturförhållanden hänvisade till åkerbruk
och kreatursskötsel. Fruktbart var landet i sin helhet icke.
Mångenstädes kunde man endast med det omsorgsfullaste arbete
skörda några frukter; på andra ställen måste terrasser anläggas
med konst. I somliga trakter gjorde vattenbristen, som under
den varma årstiden icke sällan stegrades till torka, artificiell
bevattning genom anläggning af kanaler och grafvar nödvändig,
medan däremot under regntiden bergbäckarna, som stego öfver
sina bräddar och förvandlades till strida forsar, hotade att
föra bort åkerjorden och härja fälten, hvarför de måste
regleras genom dammbyggnader. Stora gods med många slafvar
funnos visserligen, men nådde aldrig de romerska jordägarnas
vidsträckta egendomar, och mindre landtgods voro vanliga. I
Arkadien voro småbönderna förhärskande, och här utförde
gårdsägaren själf med de sinas tillhjälp alla nödiga arbeten.
I Atén hyste man däremot förakt för landtarbetet och hade
ingen aning om bondeståndets betydelse. Åkerbruket gaf
emellertid ingen rik afkastning, och spannmål måste införas från
utlandet. Mera gifvande voro vin- och olivodlingen, som bättre
passade för landets jordmån och klimat.
Kreatursskötseln var af stor betydelse, men ojämnt
utvecklad. Hästafveln var af underordnad betydelse, utom i
Tessalien. Arbetsdjur voro mulåsnor och åsnor; af boskap
måste behofvet täckas genom införsel från trakterna kring Svarta
hafvet och från Afrika. Man drack också mera get- än
komjölk. Däremot var fårafveln lika utbredd som fulländad.
Fåret lämnade kött, mjölk, ull och skinn. Linne var föga i
bruk; landtbefolkningen bar fårskinn spälsar; för öfrigt var
dräkten helt och hållet af ylle. Af gethår väfdes ett groft tyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
