Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den kristna kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
MEDELTIDENS KULTUR.
trädt ut i det offentliga lifvet. Den öfvervägande makt,
som biskoparna redan ernått, bekräftades till fullo, och
kejsaren förenade dem till gemensamt handlande.
I samma mån kristendomen vunnit allt flera
anhängare, hade med detsamma äfven tvister om dess olika
läropunkter uppstått. Af alla dessa dogmatiska
stridsfrågor blef emellertid en af allra största betydelse för kyrkan.
Den angick Kristi person, och då man, utom på Jesu
jordiska existens såsom människa, tidigt trodde äfven på hans
himmelska tillvaro såsom Gud, uppstod svårigheten
att bringa dessa båda existenser i öfvercnsstämmelse med
hvarandra. Den västerländska kyrkan trodde på sonens
fulla gudgomlighet och att han, trots sin skiljaktighet från
fadern, väsentligen var ett med honom, men i don
österländska kyrkan framträdde presbytern Arius i Alexandria
med den läran, att sonen, fast gudomliga egenskaper
till-kommo honom, måste anses endast såsom en skapelse af
den gudomliga viljan. Denna Arius’ lära ogillades emellertid
af hans biskop och gendrefs på det skarpaste af dennes
dåvarande diakon och sedermera efterträdare, Athanasius.
Striden antog snart en lidelsefull form och upprörde
hela kyrkan, hvarför kejsar Konstantin önskade se ett slut
på den samma och lärans enhet återställd.
Fördenskull sammankallade han år 325 ett kyrkomöte till Nicæa,
vid hvilket mer än 300 biskopar, nästan alla från
Orienten, infunno sig. Kejsaren genomdref här, att Arius’
åsikter förkastades, hans lära fördömdes och att faderns
och sonens lika och samma väsen erkändes i den skarpast
tänkbara form. Det var sålunda kejsarens och hofvets
vilja, icke inre religiösa drifkrafter, som fastställde
denna form för en lära, hvilken sedermera blef alla kristna
kyrkors heliga och orubbliga symbol.
Men medan kyrkan under de följande årtiondena under
Konstantins söner firade nya segrar öfver hedendomen, som
steg för steg trängdes tillbaka af statsmakten, hotades
hennes triumftåg för ett ögonblick att afbrytas, då kejsar
Julianus, kallad “affällingen“, 361 uppsteg på den
romer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
