Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANERNA.
155
kastades under högt knot. Mängden lät vinna sig allt efter
som den talande var ansedd och omtyckt, och om också
dess bifall var nödvändigt, ägde ansedda anförare likväl
ofta stort inflytande. Sällan tyckes det ha förekommit, att
personer ur mängden arbetat sig upp till en mera
framstående ställning, och hos många germanska folk funnos
utom hopen af fria äfven gamla högt ansedda bördsläkter,
som bildade en verklig adel och hvilka räknade sin
härledning från gudarne. Där en kungavärdighet fanns, gick
denna i arf hos dessa släkter, ehuru härskaren först
måste högtidligt erkännas af folket, genom
sköldupp-höjelse. I alla händelser berodde konungens eller furstens
makt på hans personliga duglighet och kraft, och i
händelse af olycka beredde hans personliga ansvarighet
honom mången gång ett hastigt fall.
Ett fastare band än statens eller folkgruppens var det
af fri vilja ingångna kamratlaget eller föreningar, som
germanen omfattade med hängifven trohet. Där han åtagit sig
personliga förpliktelser, uppfyllde han dem med
samvetsgrann uthållighet och ådagalade en högt utvecklad
hederskänsla. Sålunda voro också de germaner, som i allt större
mängd upptogos eller frivilligt inträdde i den romerska
hären, de trognaste soldaterna.
Med detta kamrat- och föreningssinne sammanhängde
följets äkta germanska företeelser, som grundades på
ömsesidig förpliktelse mellan anförare* och manskap. Fritt
lofvade det senare den förra trohet och lydnad, i
synnerhet i striden, och erhöll i stället löfte om skydd och lön
i vapen och underhåll. Den, som öfverlefde sin fallne
anförare och vek ur striden, höljde sig med outplånlig skam.
Öfver sin familj hade fadern full husbonderätt.
Hustrun var i alla lefnadsförhållandcn rättsligen osjälfständig
under mannens förmynderskap, och han kunde i händelse
af nöd sälja både henne och barnen. Hustrun var likväl
barnens fullt berättigade moder, hemmets omsorgsfulla
vårdarinna och mannens trogna följeslagarinna. Hon
följde honom i striden och förband med skicklig hand hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
