Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påfvemakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
VÄSTERLANDET OCH PAFVEMAKTEN.
trott aposteln himmelrikets nycklar, gjorde påfvedömet
anspråk på att ha blifvit tillsatt omedelbart af Gud själf
såsom kyrkans högsta myndighet.
Mot dessa anspråk gjordes ingen invändning, och då
den heliga Petrus’ stol därtill innehades af sådana
framstående män som en Leo I, 440-441, hvilken, högt
begåf-vad, lärd och skriftställare, en lika klok som ihärdig
statsman, två gånger modigt uppträdde mot barbarer, sådana
som hunnerkonungen Attila och vandalkonungen Genserich
för att förmå dem skona Italien och Rom, blickade den kristna
mänskligheten också allt mera upp till den romerska biskopen
såsom sin enda skyddsherre och välgörare. Leo var fast
öfvertygad om, att primatet öfver alla biskopar tillkom den
“apostoliska stolen“, och tröttnade aldrig att arbeta för
denna tanke samt underordna kyrkan under sitt maktspråk, en
verksamhet som i västerlandet också kröntes med framgång.
Den förut svårt hemsökta italienska halfön såg likväl
sin svåraste tid, då longobarderna inbröto i Italien och
satte sig fast därstädes. Värst drabbades emellertid själfva
Rom. Redan mot slutet af kriget mot goterna var staden
så godt som tom på människor, och invånarnes antal
uppgick knappt till tiondedelen af hvad det dessförinnan varit.
De gamla familjerna utslocknade, och ett torftigt, af brokig
bastardblandning framgånget, förvildadt släkte huserade inom
stadens befästningar, som blifvit alldeles för vidsträckta för
stadens invånarantal. De antika byggnadsverken
sammanstörtade, då man utan försköning borttog de pelare, som
uppburo taken, och flyttade in dem i kyrkorna, hvarpå
ruinerna användes som bekväma stenbrott till usla
byggnader åt befolkningen. Marmorstatyerna vandrade till
kalkugnarna, bronsbilderna i smältdigeln. Rom framsläpade
endast såsom en till förintelse hemfallen skugga sin tillvaro, men
gick dock icke under, ty staden upprättshölls af påfvemakten
och förvandlades sålunda från det antika till det påfliga Rom.
Under sådana omständigheter kom det på de romerska
biskoparnas lott att sörja för staden, och dem allena har
Rom att tacka för sin räddning undan longobarderna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
