Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påfvemakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄSTERLANDET OCH PAFVEMAKTEN. 181
flera gångei* framträngde till dess murar. På detta sätt
sammansmälte påfvedömet med befolkningen och blef också
dennas världsliga hufvud. Rom med omgifning var ett slags
särskildt maktområde under dess biskopar, och dessa
för-värfvade sig oändlig tacksamhet af dem, som åtnjöto deras
skydd. Biskoparna hjälpte till vid försvaret, underhandlade
med fienden, löste ut fångarna, byggde och underhöllo
kyrkor, befästningar och skyddsvärn mot Tiberns
ödeläggande öfversvämningar samt understödde och lifnärde de
hungrande. Den ofantliga jordegendom, som befann sig
i den romerska kyrkans besittning i alla delar af riket,
de s. k. patrimonium Petri eller S:t Petrus’ arfvedel, satte
dem i tillfälle härtill och vunno för det påfliga Rom samma
betydelse som förut kejsarnes gåfvor. Men de vidsträckta
jordegendomarna i mellersta Italien hade äfven ett annat
värde för biskoparna i Rom. Äfven under de svåraste tiderna
brukade de med oförtruten ifver dessa egendomar med
tillhjälp af halffria bönder samt trälar och ärftliga förpaktare.
Sedermera skapade de stora ekonomiska medelpunkter, i
hvilka de förenade landtbefolkningen. Dessa stora
jordbesittningar skänkte påfvarna en territoriell ställning och
utgjorde första början och ursprunget till kyrkostaten, och
därigenom blef den romerska biskopen världslig härskare
och ledare af Roms maktområde.
Stödd på den makt, kyrkans besittningar sålunda gåfvo
påfven, kunde också Gregorius I, 590—604 med fasthet och
eftertryck förfäkta Roms försteg framför alla andra kristna
biskopssäten och göra de skarpaste gensägelser mot att
patriarken Johannes af Konstantinopel lät kalla sig
“ekumenisk" patriark, medan han till beteckningen “papa“,
d. v. s. påfve, som ända till 6:e århundradet tillagts alla
biskopar, men småningom tillkom endast den romerska
biskopen, tillfogade det sedan af andra biskopar använda
tillägget “tjänare åt Guds tjänare".
Efter Gregorius’ död randades åter svåra tider för
Rom och påfvedömet. Medan den allmänna bildningsgraden
sjönk allt djupare i Västerlandet, höjde sig i Österlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
