Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påfvestolens allmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAFVESTOLENS ALLMAKT. 197
öfverinseende. Grundtanken var sålunda den, att påfven
kunde döma öfver alla, men själf icke dömas af någon.
Biskoparna bundo på detta sätt själfva det tuktoris, hvaraf
de sedermera ofta nog skulle få känna svedan. Ända till
det 16 :e århundradet ansågos dessa falska dekretal för äkta;
vid denna tid ådagalade emellertid protestantiska lärda, att
de voro en med lika mycken skicklighet som djärfhet gjord
förfalskning. Påfvedömet hade emellertid haft all möjlig
nytta af dem för sin maktställning.
Det skulle icke heller saknas en påfvc, som öppet för
världen förkunnade, hvilken betydelse han tillmätte sin
rättighet. Denne påfve var Nikolaus I (858—867), som
uttalade den öfver hela kristenheten, öfver andliga såväl som
världsliga, både lärda och lekmän, härskande påfvens
rättigheter, och detta så klart och bestämdt, att hans efterträdare
på den påfjiga stolen knappt haft något att tillägga. I
andliga ting, förklarade Nikolaus, funnes ingen gräns
för kyrkans välde, till hvars oinskränkta utöfvare Kristus
själf tillsatt påfvedömet. Påfvens ord är Guds ord, och
biskoparna äro endast hans tjänare. Furstarna ha ingen
rätt att ingripa i kyrkliga angelägenheter. Enär det
tillkommer kyrkan att vaka öfver det religiösa och sedliga
lifvet, äro äfven kungar och kejsare i detta afseende kyrkan
underdåniga; undersåtarna tillkommer det att lyda endast
dygdiga härskare. Kyrkan kan af mänsklig gunst icke
erhålla några välgärningar, alldenstund hon själf är i
besittning af högsta makten och är bärarinna af
världsordningen; de frankiska konungarna ha fastmer erhållit sin
makt och härlighet af påfvedömet.
De grundsatser, som i detta bestämda språk uttalades
af den romerska påfven, vunno ytterligare i giltighet
genom kejsarkröningarna. Man förbisåg eller glömde, under
hvilka förhållanden Karl den store själf blifvit krönt, och
behöll i minnet endast det faktum, att påfven krönt
honom.. Genom kröningarnas upprepande blefve de vanliga,
och därmed förknippades också den föreställningen, att de
inneburo en högre helgd och vigning till kejsarkallet,
där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
