Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påfvestolens allmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 PAFVESTOLENS ALLMAKT.
för att de meddelades af påfven. Som de första
Karo-lingerna dessutom äfven voro konungar af Italien och
vistades därstädes, förband sig kejsartiteln med herraväldet
öfver Italien.
Medan sålunda påfvemakten reste sig till allt större
höjd på det världsliga väldets bekostnad, splittrades Karl den
stores rike mellan hans efterkommande, de s. k.
Karo-lingerna, och genom fördraget i Verdun i augusti 843
skildes för alltid dess västra och östra del för att hvar för sig
sedermera äga bestånd såsom två själfständiga stater:
Frankrike och Tyskland, medan Italien nu gick sina egna vägar,
under först feodalherrarnas och därpå stadsrepublikernas och
påfvarnas inbördes kif eller strider mot de tyska konungar,
som sällan med framgång förmådde för någon längre tid
upprätthålla det öfvervälde öfver Italien, hvarpå de såsom i
Kom krönta kejsare gjorde anspråk.
Under tvisterna mellan hans svaga efterträdare
återkom också den tid, då rikets stormän på nytt, liksom
under Merovingernas tid, kunde kasta sin makt i vågskålen,
ty af deras behag berodde snart konungarnas öde. Deras
besittningar och makt ökades oafbrutet, alldenstund
furstarna behöfde köpa deras tjänster genom förläningar och måste
belöna dem. För detta ändamål måste de kungliga
domänerna blöda, och snart tedde sig hela riket endast såsom ett
stort länsförbund, till hvars senior konungen sjönk ned.
Konungarna behöfde emellertid icke allenast hjälp i krig.
De nödgades också att i allting inhämta sina storvasallers
mening, och dessa vasaller deltogo icke blott i rådslagen
angående rikets delning, utan äfven i alla fördrag, och
slutligen berodde tronföljden af dem.
Gentemot sina underhafvande hade stormännen numer
fria händer, sedan ingen Karl den store längre stod dem
hindrande i vägen. Medan högadeln lade händerna på
konungamakten, nedtrampade den folket med fotterna. Hvarje
tanke på att den menige frie mannen hade ett berättigande
i staten hade försvunnit, och folket förlorade all betydelse.
Såsom fästebönder och trälar kunde det fortfarande odla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
