Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korstågens tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
KORSTÅGENS TIDEHVARF.
trängande mohammedanska krigarskaror, som ansatte hans
rike.
Påfven Urban II gick med fröjd och ifver in på
kejsarens bön, icke utan förhoppning att kunna återställa Roms
makt i Österlandet och åt den romerska kyrkan
återförvärf-va hvad denna förlorat genom den grekisk-katolska kyrkans
vägran att erkänna påfvens högsta myndighet i trossaker.
På kyrkmötet i Piacenza i Italien och ännu mera på det
stora mötet den 27 november 1095 i Clermont i Frankrike
blefvo hans ord den gnista, som kom den religiösa ifvern
att uppflamma hos de tusenden, som hörde honom, och
under stormande jubel: “Gud vill det!“ fäste korset på sina
skuldror.
Man skulle begå en stor orättvisa och ett grymt
misstag, om man sökte förneka den rena entusiasm, som
förmådde de flesta vid Clermont närvarande att taga korset.
Hvar erbjöd sig också ett bättre tillfälle att ådagalägga den
varma kärlek till Jesus, som predikanterna tände i så
många fromma bröst? Frälsaren hade ju gjutit sitt blod
för människorna, hvad var väl naturligare, än att de göto
sitt för honom, och hvilken härligare lott kunde väl de
kristna vinna än syndernas förlåtelse och evig salighet?
Samma löfte, hvarmed Mohammed eldade sina troende,
verkade sålunda äfven i korstågen: den, som stupade i striden för
tron, förvärfvade sig paradisets glädje.
Det heliga landet skulle för öfrigt icke allenast eröfras,
utan också behållas; det måste fördenskull besättas och
försvaras, och därvid kunde naturligtvis icke de krigare, som
bidragit till dess befrielse från de otrogna, bli lottlösa.
Alltid måste man komma i åtnjutande af något af de
fabelaktiga skatter, Orienten ansågs innehålla, ty att
moham-medanerna i Palestina skulle fördrifvas och utrotas var en
själfklar sak. Dylika föreställningar, som allmänt rådde
hos kor sf arar skarorna, förklara det lättsinne, hvarmed så
mången i hemlandet förslösade sin egendom för att rusta
sig till färden. De fattiga, som trådde vägen, med hustru
och barn, hade nog icke heller för afsikt att låta dem dö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
