Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böndernas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖNDERNAS STÄLLNING.
277
dess afkastning och i detta syfte med stor
uppfinningsrikhet pålade bönderna, som brukade densamma, nya afgifter;
den som icke kunde betala dem, äfventyrade att drifvas
från hus och hem, och då bonden råkade i nöd, måste han
såsom ännu är fallet i Ryssland, betala dryga
ockrarerän-tor. Där han förut haft fritt bete och fritt bränsle,
fordrade godsherrn, hvilken på samma gång hade intresse af
att hindra skogssköfling, afgifter för detta och indrog
all-männingen. Han tillskansade sig likaledes en jakträtt, som
snart urartade till fruktansvärdt barbari, och prisgaf
bondens åker åt villebrådet. Godsägaren drog också inkomster
från kvarnar, bryggerier, krogar, pålade penningböter,
inskränkte afflyttningen från godset, arfsrätten och gjorde för
sin del anspråk på en stor del af kvarlåtenskapen, tvang
fria flickor att gifta sig med hans lifegna, emedan barnen
i så fall också blefvo lifegna. Äfven afgifterna till staten
voro till bondens skada mycket ojämnt fördelade.
Måhända ändå mera än af skatternas tryck gnagdes
bonden af den bittra känslan att vara föraktad och
rättslös. Utan skydd plundrades och mördades han af den
utarmade och till ett uselt röfvarlif hemfallna adeln, som till
på köpet berömde sig af sin förnedring, såsom ett
westfaliskt ordspråk från slutet af femtonde århundradet säger:
“Rida och röfva är ingen skam; det göra de bästa i
landet". Hutten förklarar i en af sina skrifter, att “i
Tyskland funnos fyra klasser af röfvare, nämligen riddare,
köpmän, jurister och präster, men af dessa voro riddarne dock
icke de värsta".
Furstarne gjorde icke heller något för att afhjälpa detta
olyckliga tillstånd, utan riktade sin uppmärksamhet endast
på att utvidga och befästa sin egen makt. Så sent som
1460 kunde kejsar Fredrik III såsom landsfurste i
Österrike höja tullarna och försämra myntet, just vid samma tid
som en af de svåraste missväxter hotade, utan att det ett
ögonblick föll honom in, att man med införselns
afstannan-de måste komma till fördärfvets rand; han insåg icke, att
priset under högst olyckliga växlingar måste stiga till fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
