Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
64 kult 0c1i konst.
ton såväl utgångspunkt som mönster. Det var ock just genom denna
dess både i poetiskt och musikaliskt hänseende strängt och
oaflåtligt tillämpade egenskap af äkta evangeliskt kyrklig folksång, som
den gammalluterska kyrkans efter hand outtömligt rika
psalmsängs-skatt blef en kulturell stormakt af första ordningen. Och detta icke
minst äfven i vårt land, bland värt folk. Den s. k. »gamla
psalmboken» (tr. 1697) var, i likhet med sina många föregångare, en sådan
äkta folkligt kyrklig sångbok. Den enkla, pä en gång kraftiga och
innerliga folktonen däri är omisskännelig, både i ord och musik.
Vi förbise härvid ingalunda, att »folket» i vår tid står på en
högre bildningsnivå, och ej heller, att psalmerna, för att kunna
tilltala och med tillfredsställelse sjungas äfven af den bildade
allmänheten, måste i poetiskt och språkligt hänseende kunna motsvara äfven
tämligen högt ställda fordringar. Vi förglömma icke ens, att svenska
folket nu i bortåt hundra är starkt påverkats af de mera högstämda
toner och ackorder, som klungo från »Davidsharpan i Norden», från
den Wallinska sångmöns mäktiga grepp i strängarna. Ja, låt vara,
att denna Wallinska högstämdhet så att säga gått oss i blodet och
nästan tyckes ha velat arta sig till att varda ett egendomligt nationellt
svenskt kynne. Vi kunna med allt erkännande häraf och utan all
tanke på något mästrande af den Wallinska högstämdheten i hans
egna psalmer dock icke afstå frän krafvet på att man vid revisionen
af vår psalmbok, särskildt vid allt det nya stoff, som bör komma in
där, sorgfälligt bemödar sig om, att det både i poetiskt och musikaliskt
hänseende må äga så mycket som möjligt af den äkta enkla
folktonen utan att därför behöfva sakna nödig värdighet, lyftning och
kraft. Endast så skall »folket» kunna känna och älska den såsom sin
kyrkliga sångbok. Den »folkets sångmö», som hägrade för SNOILSKYS
blickar såsom något, som kunde sätta skalden i stånd att räcka folket
en för det afpassad både sund och närande poetisk kost, hon bof
framför allt vara den äkta psalmskaldens.
I detta hänseende har han oändligt mycket att lära af de gamlsi
kärnpsalmerna, både de svenska, norska, danska och tyska. Men icke
blott af dem utan ock af de allra bästa bland de gamla
psalmmelodierna, vare sig de äro egentliga folkvisor eller komponerade i deras
egendomligt utpräglade ton, och det naturligtvis just i deras
ursprungliga, oförvanskadt rytmiska form. Ja, vi gå ännu ett steg längre:
han bör allrahelst skrifva sina psalmer till dylika äkta folkmelodier
och därvid söka så troget och fint som möjligt låta texten smyga sig
efter melodiens egendomliga anda och rytm. Är han så musikalisk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
