Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kristens värdesättning af det estetiska. ioi
andra toner, en ångestfull suck från hela skapelsen och allra djupast
från människohjärtat.* »Ty vi veta, att hela skapelsen med oss suckar
och våndas ända till nu. Och icke hon allenast utan ock vi själfva,
som hafva Andens förstling, sucka inom oss och bida efter
barna-skapet, vår kropps förlossning» (Rom. 8:22,23)- Hela skapelsen är
förgängelsen underlagd. Lejonet äter lammet, fågeln äter larven,
blomstret vissnar, rosenkinden bleknar af — det ändar alltsammans
i döden.
Men det är därför, Gud har satt förgängelsens märke på hela
naturen, att han därigenom vill förringa frestelsen till att dyrka
skapelsen i stället för Skaparen. Det är skillnaden mellan »estetikerna»
och de kristna, att de förra vilja kasta slöjan öfver
förgänglighets-märket, dikta och drömma sig bort ifrån döden, medan vi däremot
* Hvilka svenska läsares tankar föras icke vid dessa ord ofrivilligt till Bernhard
Elis Malmströms vackra dikt: >Hvi suckar det så tungt uti skogen Hvem påminner
sig icke, huru liten pilt i kulen liöstekväll satt försjunken i sina drömmar under gula
linden, hur »allt mörkare blef lunden uti septembernatt: då suckar det så tungt uti
skogen». »Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod och började att springa
utåt leden», och alltjämt hör han, huru det suckar så tungt uti skogen. Han undrar
hvarifrån den sucken kom; han frågar »blida stjärnor», han frågar »vissnade små
blommor», men alla tego de, »och pilten många bittra tårar fällde». Så kom han till
små älfvors tjäll. Han frågade dem. Och liten älfvadrottning tröstar honom så:
»Gråt icke, vackre gosse, fastän du vilse drog,
fastän du blef så hemsk inunder linden!
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxen stig,
och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
hvem suckade så tungt uti skogen.»
»När natten sakta stiger utöfver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till hvila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna,
då blifver himlens* båge så ren och spegelklar,
en här af goda änglar så tyst därunder far
och gråter silfvertärar öfver jorden.»
»Då ser i himlens1 spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad;
hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
hvarmed hon är sen tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg:
då suckar det så tungt uti skogen.»
Redaktionens tillägg.
1 Så skrifver Bernhard Elis Malmström och så äfven öfversättaren R. N—n.
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
