Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IS
KULT OCH KONST.
annat allt i st. f. framför (eller öfver) allt annat. Vårdslösheter
som nästan min, syniden min, o Jesu min möta flerstädes, likaså
stil-vidrigheter och plattheter, såsom 73 (= 72 W): 4: Faderns famn(!)
ät mänskors barn du oppnatij), 147: 3: Nej, huldt han till oss vändt[!)
Sitt fadershjärta(!) ömma (Här har N. med ringare ändring en
vida bättre vändning: Han pà var frälsning tänkt Och vill vår
synd förglömma), 373 (= 345 W): 5 Den späda[!) själen[!), som fick
gå Till dig, lagdt i en faders eller moders mun, ett patetiskt ja,
som omotiveradt stickes in här och där och ger psalmen cn viss
andaktsstundston, t. ex. i den omarbetade ii (= 39 W): 5 och 7,
175: 7 (det återfinnes äfven hos medarbetaren W. Söderström t. ex.
305:3, 335: 2). Ännu mindre kan man vara med, när tankegång,
sammanhang och tydlighet blifvit lidande på änd ringen. Äfven
härpå några exempel! I 3 W utvecklas v. 1—3 högstämdt, huru
bela skapelsen prisar Guds makt. I v. 2 är nu insatt: I ljuflig
klarhet mimen nalkas, Ett vittne om din trofasthet(/). Denna tanke
passar ej synnerligen på stället, och man förstår ej heller, hvarför
just månen skulle vittna om Guds trofasthet. I v. 3 ändras: själen
. .. får(!) med andakt. .. närma sig.. . dig. Afbryter tanken; och
hvarför skulle människan här framställas sämre än den öfriga
skapelsen, då det i v. 1 heter: vi alla nederfalla och Ditt lof från
våra hjärtan går (ej: får gå)? I 10:4 ändras: Ja, Herre o. s. v.
Missförstånd! Sammanhanget är: »Herre, hämnas pä de fräcka (v.
1—2); Herren kan det (v. 3). Dock — icke som jag vill, utan som
du vill; får jag också lida, är du min tröst» (v. 4—6). 153:13 O,
låt mitt hjärta ej bli kallt...! Därpå[!) jag kännas skall igen.
Tankegången osammanhängande efter ändringen af versens början
till bön. I 281 (= 207 W): 8 har införts den ändringen, att ej blott
kroppen utan äfven själen(!) uppväckes »ur jordens mull». I 342
(= 318 W): 2 låter J. den väljande menigheten säga: Låt vår
gärning med sig bära Evigt gagn, ej nöd(?) och kval. Obegripligt!
N. har här det åtminstone begripliga: Låt oss ej ur templet bära
Frön till split och samvetskval! I 423 har J. — tämligen ljusskyggt
— utelämnat v. 2 om solen, som brinner lika skön nu som »öfver
Edens lunder». Men därmed har i alla tider i v. 3 förlorat sin
hållpunkt, liksom äfven början af v. 5, där det talas om den stund, när
solens ljus »ej men röjer sig för blicken. 440: 1 har J. funnit allt
för poetisk och ändrat på följande sätt: Nu hafver denna dag, O
Gud, till {!? efter?) ditt behag Sin ända äfven nått; Och nattens
stilla tid Af dig, o Fader blid, Till ro och frid vi fått samt ute-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
