Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Runeberg och litteraturkritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Runebergskulten.
»Runebergs så prisvärda Elgskyttar», och hade avstått därifrån
endast på grund av att Franzén önskat själv få visa »sin
landsman sin tacksamhet» (genom den anmälan som aldrig
blev skriven). I sitt tidigare omnämnda, den 1 juli 1837 till
Mazér skrivna brev omtalar Almqvist att han i Uppsala ofta
med Atterbom språkat om »Runebergs stora förtjänst som
skald», och den 28 februari 1838 publicerade Atterbom i
Svenska Litteraturföreningens Tidning en uppsats »Om Rune-
bergs dikter» i vilken han bl. a. säger att ,,han länge tillhört
de varmaste vännerna av Runebergs sångmö”. Liksom Beskow
och Tegnér arbetade han för Runebergs inväljande i Svenska
Akademien.
När en författare, som själv träffats av förkastelsedomen
— ty Runebergs omdömen om Atterbom voro ju långt ifrån
milda — kunde visa en så stor uppskattning, är det icke för-
vånansvärt att Elgskyttarne och Hanna under åren 1837 och
1839 med oinskränkta lovtal omtalas av Geijer, Lénström och
Bernhard Elis Malmström. Väger man de många berömmande
uttalandena mot de få hätska lynnesutbrotten hos Arwids-
son och Beskow, så kan man ej annat än förena sig med
Söderhjelm, när denne finner det »besynnerligt» att Runebergs
kritiska verksamhet i Sverige icke »togs i upptuktelse såsom
man kunnat vänta». Efter den massaker han anställt i sin
tidnings spalter blev Runebergs diktning berömd och upp-
märksammad i Sveriges press lika väl som före det kritiska ut-
fallet. Det friska trumslagarlynnet hade kanske även i detta
fall avväpnat några av motståndarna; och den tjugusjuårige
tidningsmannens självsvåld blev, liksom skolgossens pojk-
som översände medaljen till mottagaren med ett brev innehållande över-
flödande uttryck av beundran och tillgivenhet och som senare vid flere
tillfällen arbetade för att få Runeberg invald i Svenska Akademien. Som
bekant utövade han år 1851 en storartad gästfrihet gentemot Runeberg
under dennes besök i Stockholm, och korresponderade sedermera regel-
bundet med sin nyförvärvade vän. Med allt detta gjorde han sig mer än
väl förtjänt av det vackra vitsord, Runeberg gav honom i sitt yttrande
till Topelius: »Vet du, han är en så hjärtans beskedlig karl».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
