Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Runeberg och litteraturkritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runeberg oeh litteraturkritiken. 39
funnes sådana, som vore översättningar eller efterbildningar
av serviska original.
Inför dessa förnyade påståenden kände sig Runeberg slut-
ligen tvungen att uppträda med En anmärkning, införd i
Helsingfors Morgonblad för den 3 februari 1834, i vilken han
hävdade sin upphovsmannarätt till idyllepigrammen, under
bestämt avvisande av såväl „Medborgarens” som Rydqvists
tal om översättningar från finskan eller serviskan. Han hade
tydligen i de svenska kritikernas uttryckssätt tyckt sig spåra
några insinuationer om bristande redbarhet i dikternas ur-
sprungsbeteckning, ty han slutade med förklaringen att han
offentligen velat framföra sitt inlägg »icke för att härigenom
„förfäkta någon, i alla fall likgiltig, originalitet, utan för att
,,rätta misstag, som med skäl kunna anses förnärma ömtåligare
,,intressen hos mig, än blott litterära».
Med Runebergs egen förklaring blev diskussionen om
idyllepigrammens originalitet bragt till sin avslutning. Sådan
den uppställts av Rydqvist, var frågan ju alldeles entydig.
Om man än kunde tala om en finsk, en servisk eller t. o. m. en
grekisk tonart i dikterna, och om man än med rätta kunde
framhålla deras förvantskap med folkpoesin, så rådde det ju
intet tvivel om att de till uppfinning och formgivning voro
självständiga alster av Runebergs konst. Att man alls kunnat
betrakta dem som blotta översättningar, och t. o. m. misstänkt
skalden för att ha sökt vilseleda sina läsare, kvarlämnade
emellertid en viss bitterhet icke blott hos skalden själv, utan
även hos hans inhemska vänner och beundrare. — Som ett
bevis härpå kan det anföras att Robert Tengström så sent som
år 1843 i ett brev till sina anhöriga omtalar att han på Kongliga
Biblioteket i Stockholm sammanträffat med den skojaren
Rydqvist. — Och denna bitterhet kan måhända tjäna som en
förklaring till att man funnit det svårt att med jämnmod för-
draga de jämförelser mellan Elgskyttarne å ena sidan och
Voss’ Luise samt Goethes Hermann und Dorothea å den andra,
som gjordes av några svenska tidningar (Nya Argus för den
31 oktober 1832 och Heimdall för den 31 december samma år).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
