Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Runeberg och litteraturkritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Runebergskulten.
framkallade Renvall det, att en tredje man blandade sig i pole-
miken — och det är dennes mellankomst som ger betydelse åt
det gamla meningsbytet. Från sin sjukbädd i Borgå sände
nämligen Runeberg själv till Helsingfors Dagblad ett medde-
lande — det sista med vilket han framträtt inför offentlig-
heten — som trycktes i numret för den 15 november 1876,
och som var av följande lydelse:
»Då uti n:ris 300 och 309 af Edert ärade blad tvenne in-
,,sändare råkat i delo bland annat angående det större eller
,,mindre inflytande Voss genom sin ,,Luise” utöfvat på ett
„eller annat af mina arbeten, vill jag, på det att icke vidare
„någon meningsstrid härom må behöfva ifrågakomma, med-
,,dela, det jag aldrig läst nyssnämnda bok. Tillfälligtvis hade
„jag som yngre råkat uraktlåta att göra bekantskap med
,,denne författare och har senare med flit afhållit mig derifrån,
„emedan det roat mig att se, huru man uppgifvit mig hafva
,,imiterat en författare den jag icke ens läst.
J. L. Runeberg.»*
Man gör sig väl icke skyldig till något sidvördnadsbrott
om man framhåller, att denna dementi icke förnekar vad det
i främsta rummet hade gällt att förneka. I Ahnfelts omstridda
påstående nämndes ju Luise alls icke, det talades endast om
,,den Vossiska idyllen” överhuvudtaget. Och det kan alls
icke råda något tvivel om att icke denna borgerliga idyll var
Runeberg bekant, om aldrig i original, så åtminstone i Franzéns
bearbetning av Den sjuttionde födelsedagen. Men det är icke
nog härmed. Även om man förutsätter att striden hade rört
* Det förefaller som om Runeberg, åtminstone under sin sjukdom,
besvärats av en viss överkänslighet med avseende å verkliga eller in-
billade beskyllningar för bristande originalitet. Strömborg berättar så-
lunda, att skalden år 1874 varit „högeligen missnöjd” med en uppsats
av C. Eichhorn, i vilken det bl. a. skulle påståtts att Kungarne på Salamis
vore en imitation, utan att det dock uppgåves, vad som imiterats. Så-
som Söderhjelm med rätta framhållit, har Eichhorn likväl allsicke kallat
stycket en imitation, utan en ,,studie efter antiken”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
