Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Hyllningar i Sverige och i Finlands landsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 Runebergskulten.
behandlas — Han annoterar i sin uppteckning vilka ord som
varit „infall" av honom, och vilka av hans påståenden som
mottagits med erkännande. — Man stämde tydligen överens
i bedömandet av Victor Hugos diktning, liksom i ogillandet
av tendenslitteraturen; konungen kände sig helt säkert smick-
rad när Runeberg, såsom v. Beskow antecknat, komplimen-
terade den hos ,,de svenska soldaterna genomskimrande inre
militära andan, vilken förmånligt skilde sig från de ryska
truppernas yttre, mekaniskt fullkomliga disciplin”; och Rune-
berg å sin sida bör ha varit tacksam över att få höra Oscar I
uttala sig om Fänrik Stål och karakterisera Sandels, v. Döbeln
och Adlercreutz, ,,som han ofta sett”.
När man läser dessa anteckningar om Runebergs möte
med Sveriges konung, kan man icke föreställa sig annat, än
att besökaren känt sig fullkomligt obesvärad i samtalet med
sin höga värd. Denna föreställning motsäges emellertid av ett
sent framfört vittnesmål, som man icke har rätt att skjuta åt
sidan, när det är fråga om Runebergs uppträdande i de stock-
holmska sällskapskretsarna. J. j. Nordströms dotter, fröken
Ida Nordström, som år 1925 lät intervjua sig av veckotidningen
Idun, och som trots sin höga ålder bevarade livliga minnen
av Runebergs besök i hennes föräldrahem (hon var 1851 21 år
gammal) säger nämligen att vad hon bäst erinrar sig om skal-
den är „att han var så gruvligt generad” samt att han städse
„strök med båda händerna utefter prästrocken när han skulle
säga något“. Och hon tillägger: »När han varit i audiens på
„slottet kom han förtvivlad hem och berättade att han aldrig
„känt sig så generad och olycklig förr och att han aldrig trots
„all vänlighet mot honom skulle upprepa besöket».*
* Man kan i detta sammanhang åberopa ett annat svenskt vittnesmål,
som osökt låter sig fogas till fröken Nordströms erinringar. „Den gamle
knekten Måns Hultin berättar i sin Resa i Finland för 40 år sedan om
huru han hösten 1847 vid en begravning i Borgå första gången mötte
Runeberg: »Bland dessa [vännerna till den döde] såg jag en medelålders
,,präst av särdeles enkelt och anspråkslöst utseende, och det var Finlands
„stolthet, den redan då store skalden Johan Ludvig Runeberg. Min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
