Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 Runebergskulten.
I* #
bornas stora välvilja vid silverbröllopet. I själva verket
synas Runebergs dörrar ha stått öppna för en och var, som blott
hade lust att sluta sig till skaran av lyssnare. När Topelius i
juni år 1860, efter borgåbornas berömda kvällsvard för Mont-
gomery, klockan 6 på morgonen följde hedersgästen och vär-
darna till Runebergs bostad, och såg huru den stojande skaran
stövlade in i hemmet, kände han det som om han bevittnat
,,vandalernas intåg i Rom”. Att döma av uttryckssättet
ansåg Topelius tydligen att mästaren gått ett grand för långt
i sin gästfrihet. Och med en liten biton av ogillande uttalar
han sitt beklagande av att Runeberg ödde sin tid och sin
hälsa genom att långt in på nätterna sitta och språka med
efterhängsna resande, som uppsökte skaldehemmet i Borgå,
om de så voro ,,kadetter, länsmän och ryska köpmän”.
I saknad av alla närmare uppgifter om de personer Topelius
åsyftat, kan man numera, så långt efteråt, icke bilda sig något
säkert omdöme om samtliga medlemmar av Runebergs um-
gängeskrets. Det är sannolikt att skaldens vidhjärtade huma-
nitet ledde honom till att hos sig mottaga gäster, som enligt
de äldre vännernas mening icke voro fullt värdiga att inträda
i templet. Den som med samaritansk barmhärtighet gav
husrum åt skeppsbrutna konstnärer, sådana som Axel Gabriel
Ingelius och Marcus Larsson, kunde väl även vid sitt bord
bereda plats åt komparser, som icke ens hade någon förspilld
genialitet att åberopa sig på, och som icke förstodo att taga
vara på allt vad umgänget med skalden erbjöd dem. Räknar
man med att den andliga kraft, som gavs ut i samtal, hade
kunnat bygga upp några nya, stora diktverk, kan man icke
annat än förena sig om Topelius’ beklagande av Runebergs
alltför stora gästfrihet —• och med avseende å de tidigare perio-
derna av hans liv är väl även ett sådant beklagande nog så
motiverat. Men då man har att göra med de sista åren, då
alstringens fullbordan i alla fall var betryggad med den andra
delen av Fänrik Stål och med vad som fanns färdigt av Kunga-
dramat, så förefaller det naturligast att icke så mycket tänka
på vad vi möjligen gått miste om av nya dikter, utan sna-
|I
I 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
