Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tili
tr
234 Runebergskulten.
i Wh
ibi
Den muntliga traditionen i Borgå bevarar ett yttrande av
en hedervärd, men till förståndet anspråkslöst utrustad handels-
man, som med tillfredsställelse brukade säga: „Det är alltid så
„roligt att umgås med Runeberg, ty då känner man riktigt vad
man har inombords”. På sitt naiva sätt bekräfta dessa ord i
sin mån, att Runeberg även i samtalet var den store diktaren,
som kunde bringa de fattigaste till medvetande om egna’
dolda rikedomar. Han lyfte sin omgivning, och verkade
omedelbart med sitt väsen på samma sätt som han medelbart
verkade med sin poetiska alstring. Men så svårförklarligt och
så mäktigt var detta hans inflytande, att de gamla vännernas
berättelser om sitt samliv med skalden enligt Strömborgs
mening »ljuda som sagor från forna dagar, till vilka nutiden
,,lyssnar med häpnad och undran».
Trots all undran, kan man likväl göra sig en föreställning,
om icke om själva charmen i Runebergs konversation, så åt-
minstone om det förhållande, som blev rådande mellan honom
och hans åhörare. Man förstår att dessa människor kände sig
bundna i tacksamhet vid honom, som för en tid låtit dem för-
nimma att deras tillvaro var ljusare och deras eget väsen rikare
än de hade anat. Om helgonen hos katolikerna ådagalade sin
helighet bland annat däruti, att de till sina dyrkare utstrålade
hälsa, kraft och tillförsikt, så var Runeberg i sådan mening
ett helgon. Och det var ett slags helgonkult som yttrade sig
i det att hans beundrare, med en efterhängsenhet som Topelius
ogillade, så ofta trängde sig in genom de alltför villigt öppnade
dörrarna till skaldehemmet.
Det kunde, enligt vad fru Runeberg i sina handskrivna
anteckningar meddelar, hända att hennes man, när besökande
infunno sig, kom in till henne och gjorde en missnöjd min över
att ha blivit störd. Men när gästerna efter någon tid ville av-
lägsna sig, använde han all sin övertalning för att förmå dem
att stanna kvar. Och när det slutliga uppbrottet skedde (ofta
först fram på morgonen) gingo, som Topelius säger, alla där-
ifrån med intrycket att just de varit särskilt välkomna. De
hade, för att citera ett annat uttalande av samma meddelare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
