Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Reaktion mot Runebergskulten — Kultens framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reaktion mot Runebergskulten — Ruttens framtidsutsikter. 401
var så stolt, och så obenägen att erkänna någon överman, att
han ensam stod med mössan på huvudet så länge hymnen av-
sjöngs. Att sådant alls kunnat berättas om en man, som i dikt
och vältalighet hyllat vår nationalskald vackrare än de flesta,
bevisar i sin mån huru ömtåligt, och huru misstänksamt, man
höll vakt kring Runebergs minne. *
* I tvä tidigare uppsatser — Fyra nordiska diktare och Björnson
och Finland — har jag sammanställt några bevis för Björnsons stora
beundran för Runeberg. Som ett tillägg till dessa notiser må här meddelas
ett litet dokument, som först senare ådragit sig min uppmärksamhet.
Det är gömt i Helsingfors Dagblads ledande artikel för den 5 februari
1874 (den dag då Runeberg fyllde 70 år) och utgöres av ett ur minnet ned-
skrivet referat av ett tal, som Björnson åtta år tidigare, d. v. s. den 30 juni
år 1866, hade hållit vid en sommarfest i sällskapet Idun i Stockholm, vid
vilken fest den anonyme artikelförfattaren tydligen varit närvarande.
I detta tal hade Björnson, med användning av samma kompositions-
tanke som han år 1870 kom att utnyttja i Digte og sange’s „Siste Sang”
(i de senare upplagorna av samlingen tryckt under titeln Godt mod),
begynt med att hylla Grundtvig i Danmark, och därpå riktat sig till
Runeberg.
„Efter att sålunda-1, så säges det i referatet, „ha gjort en kort påhäls-
„ning hos ’gamle Grundtvig’, sjuttioåringen, förde skalden sin lyssnande
„skara åter över haven långt uppåt norden igen, till ett annat litet folk,
„vilket liksom den skandinaviska halvöns bebyggare har polarhavet
„till nära granne och kämpar, också det, med ihärdig seghet för frihetens
„och bildningens välde på jorden. Där dröjde nu hans tanke, vid en vik
„av Östersjön, i en hydda av anspråkslöst yttre vid havets strand, hos
„en av sjukdom träffad man, som vilar på sitt plågoläger och sörjer
„över att numera endast med blicken kunna överfara de fjärdar, där
„hans båt fordom glidit, medan han samlat stora tankar och format
„dem till mäktiga bilder, samt i sång och saga återspeglat det ädlaste
„han funnit hos sitt folk.“
„Denne store ande i norden, vid vars sjukläger han nu i tankarna
„stod, var — Johan Ludvig Runeberg, försten med Guds nåde bland
„nordens skalder, vars jämlike icke finnes bland de nu levande och till
„vars sånger nordanlanden lyssnat med en hittills icke förspord hän-
„förelse, mest dock hans eget folk, vars öden han besjungit, vars hjärta
„han gjort hugstort. Den väldige har tagit sig vila efter sina odödliga
„skapelser och han kan göra det lugn som ingen, trygg att veta sig hava
„gjort stora verk och vara älskad som få. Icke för att störa den stilla
„slummer, i vilken talaren trodde att den store anden var försänkt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
