Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avdelningen, och framhåller att hakan darrade på honom under det han
talade.
I Paavo Cajanders efter hans död utgivna samlade dikter, Runoelmia
1914, finner man, egendomligt nog, icke något versifierat skåltal, som
skulle upplästs vid en tavastländsk årsfest. Men man anträffar ett poem,
benämnt Eräässä kansanjuhlassa (Vid en folkfest) som mycket väl —
med det i förbigående givna erkännandet åt Runeberg, och med de tre
strofer som adresserats till resp. Lönnrot, Snellman och Yrjö Koskinen
— stämmer överens med berättelserna om den dikt, som väckt
Snellmans förtrytelse. Under samma titel „Vid en folkfest” hade Paavo
Cajander själv infört dikten i Kaikuja Hämeestä för år 1878; och
utgivaren av den postuma diktsamlingen, dr A. W. Koskimies, säger i sin
kommentering (Runoelmia s. 30) att poemet i fråga författats år 1877, vilket
väl måste bero på ett misstag.
Det kan icke anses nödigt att, annolunda än i en hastig uppräkning,
omnämna några av de språkpolitiska tvistigheter, som direkte eller
indirekte anknutits vid Runebergs namn:
År 1874 upprördes allmänheten av berättelsen om en vissling, som
skulle låtit höra sig vid festen på teatern i Helsingfors med anledning
av Runebergs 70-årsdag. Helsingfors Dagblad hade låtit förstå, att
demonstranten varit någon upphetsad fennoman. Mot denna insinuation
publicerades en protestskrivelse undertecknad av Yrjö Koskinen, K. F.
Ignatius och Julius Krohn. Man yrkade från finskt håll på
kompromissrätt för sakens utredande, men därav blev intet, och den enstaka
visslingen från den 5 februari blev snart förgäten i upphetsningen över de
visselkonserter, som samma år anställdes med anledning av att teatern
satiriserat Morgonbladets forstpolitik i „skogsskövlingskomedin”
Stockman och Flau. Jfr härom Strömborg, a. a. Supplementband. ss. 278 o.
395; Hirn, Y., Svenska Litteratursällskapets nya edition av Strömborgs
Runebergsbiografi i Finsk Tidskrift. 1932. ss. 33—34 samt Palmén,
E. G., Till hundraårsminnet af Johan Philip Palmén 1915—1917 II.
S. 666.
Från och med hösten 1880 tvistade man bland studenterna i frågan
om huruvida Vårt land skulle sjungas på svenska eller på finska. Vid
den stora festen på 10-årsdagen av Studenthusets invigning blev till
följd av dessa tvister nationalsången alls icke avsjungen, och de svenska
studenterna firade en fest för sig på Societetshuset. På deras håll ville
man i majoritetens lust att få sjunga Vårt land i finsk översättning se ett
resultat av Topelius’ två år tidigare hållna tal vid minnesfesten på
universitetet. Det har behövts många slitningar innan vi nått fram till den
icke alldeles välljudande, men i våra förhållanden ensamt naturliga och
tillfredsställande lösningen att samfällt sjunga hymnen på tvenne språk.
Om dessa tvistigheter finner man notiser i alla de större tidningarna från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
