Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en blick i hennes grå ögon, som tydligen visade
att hon var förargad på sig själv, och på hennes fast
slutna läppar, lärde honom detsamma. Ljusan Dag
sade ingenting, han bara satt och väntade på vad Bob
härnäst skulle ta sig till. Han lät inte vänta länge
på sig, men han hade knappast hunnit kasta om
halvvägs, förrän han fick ett kraftigt, välriktat slag över
sin mjuka nos. Han blev tydligen alldeles häpen
och satte genast framfötterna i marken.
”Utmärkt!” applåderade Ljusan Dag. ”Ett par
gånger till och han aktar sig nog. Han är för klok
för att inte förstå, när han får stryk.”
Bob gjorde ett nytt försök, men med samma
resultat och nu fick hon honom lugn utan både tyglar och
sporrar, bara med hotet av piskan.
Dede såg triumferande på Ljusan Dag.
”Får jag låta honom löpa?” frågade hon.
Ljusan Dag nickade och hon sköt framåt vägen.
Han såg henne försvinna vid en krökning och komma
tillbaka. Hon kunde verkligen sitta till häst. Gud,
hon vore en hustru för en man. Och att tänka sig
att hon hela veckan satt och knackade på en
skrivmaskin. Det var inte någonting för henne. Hon skulle
vara en mans hustru, som levde ett lugnt liv med siden
och sammet och diamanter — det var vad han ansåg
passa en älskad kvinna — och hundar och hästar och
allt sådant — ”Och vi få väl se, herr Ljusan Dag, vad
ni kan göra åt den saken”, mumlade han för sig själv:
och högt till henne:
”Ni förstår konsten, miss Mason. Det finns inte
en häst god nog åt en kvinna, som kan rida som ni.
Nej, behåll honom, och så rida vi bort till stenbrottet.
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
